En artikel ur #3 2018 av mdmagazin (övers. L Hedman)

Hur blir de data, som samlas om oss på internet, till en fara för demokratin? Katharina Nocun har skrivit en bok om det, för vilken hon själv testat datainsamlandet på sig själv. Frågor Neelke Wagner.

Du talar i din bok om dataspåret vi alla lämnar efter oss på internet. Var lämnar vi då mest ut oss?

Det som varaktigt chockerade mig, var mina dataförfrågningar på Amazon. Man måste då veta att jag bemödat mig om att, under mina experiment köpa så mycket som möjligt via Amazon, läsa recensioner och informera mig om produkter. Var och en av oss har rätt att en gång om året få en gratis kopia av de egna användardata från en källa. Alltså har jag framställt en sådan begäran till Amazon.

Efter några månaders upprepade frågor skickade då mig Amazon en jättetabell med 15 000 rader och 50 spalter, i vilken varje enskilt klick fanns registrerat, som jag gjort det senaste året. När hade jag sökt om klimat, när hade jag bläddrat i kategorin “Baby”, när hade jag tittat efter självhjälp eller på vilken sida hade jag stött på en viss bok, som jag tittat efter på Amazon. Det är ju mycket skrämmande, för det vi vill konsumera och köpa, säger i vårt samhälle redan mycket om oss; vilka vi är eller vad vi vill vara. Och Amazon lagrar ju inte bara våra inköp, utan varje betydelselöst klick; och vet alltså mycket om vad som intresserar mig och säkerligen också var mina svaga punkter finns.

Vad gör företagen med alla dessa data?

Vid sidan av det som jag medvetet lämnat ut, mina offentliga data alltså, skapar jag en mycket större mängd dolda data, som är mycket intressantare för organisationer som Facebook. Exempelvis frågan vem som egentligen står hos vem i adressboken, vem som hur ofta kommunicerar med vem eller vem som tittar på vems profil. När hundratals miljoner människor från hela världen tillåter Facebook att ha insyn i deras adressböcker, då vet Facebook vem som känner vem. Och det mycket mer ingående än enbart vår vänlista på Facebook skulle ange.

Facebook efterforskar hur människor kommunicerar i vissa bestämda livssituationer. Exempelvis när en relation går förlorad. Kort dessförinnan stiger interaktionen mellan de båda partnerna i genomsnitt 225% och ebbar därefter ut. Det betyder att bara genom hur intensivt två personer kommunicerar på Facebook kan företaget dra slutsatser om hur det står till med deras relation. En andra studie visar, att det går att utläsa enbart genom interaktionsdata, om någon är osäker eller i kris. Allt detta är naturligtvis data eller slutledningar ur data, som medför en otroligt stor missbrukspotential. För när jag vet var någon exakt är sårbar, vilka knappar jag lämpligen trycker på, då kan jag inte enbart locka personen till att köpa produkter, utan jag kan naturligtvis också manipulera den politiskt.

Denna politiska manipulation äger såväl rum rum genom dold värvning som över Fake News, som många anser vara en stor fara. Vad kan man då göra?

Skräckinjagande nog är man så här långt ganska rådlös. Många säger – liksom jag – att det är helt oacceptabelt, när nu enstaka leverantörer börjar besluta vad som ska raderas eller ej. Sedan diskuterades om något som en “pluralism-effekt” skulle införas; en plikt att ha “balanserad information” i Facebook-Newsfeed. Det är enligt min mening totalt fel. Vad är då “balanserad”? Vem avgör det? Staten eller, ännu värre, leverantören själv? Bortsett därifrån ligger sanningen i många frågor inte i medelvägen. När jag tittar på en dokumentation över Auschwitz, behöver jag inte som motvikt höra en förintelseförnekare; det är uppenbart snick-snack. Eller vid diskussionen om varmare klimat; naturligtvis kan man ha olika meningar, men när 99% av vetenskaparna säger att klimatförändringen är ett vetenskapligt faktum, då skulle jag finna det besvärligt, när en klimatskeptisk hållning ska läggas in som likvärdig motsatt åsikt.

Och skulle en sådan pluralism-plikt exempelvis verkligen beröra anhängare av konspirationsteorier så att de ser saker annorlunda? När det gäller Fake News består ju problemet inte heller i att de inte enkelt kan vederläggas. Ett av de mest framgångsrika falska meddelandena före presidentvalskampanjen i USA var meddelandet att påven Franciskus skulle stödja Donald Trump. Det var en uppenbar lögn; trots det har folk delat och spritt det.

Fake News är delvis en affärsmodell. Websideoperatörer tänker ut hårresande historier, som människorna vill tro på, eftersom de därmed genererar intäkter på flera tiotusental euro. Även när de till sist måste offentliggöra ett tillrättaläggande, lönar det sig också. Mot detta hjälper bara mer mediekompetens – att systematiskt inte tro på allt, som jag läser eller får till mig; och bli medveten om dessa affärsmodeller. Vi behöver baskunskap om hur man gör riktig research, hur man finner ut vem en websida tillhör. Det är avgörande för att finna sig tillrätta online. Ett viktigt verktyg är bildsökning, som visar om en bild redan använts i andra sammanhang. Det finns det berömda exemplet på ett foto, som av Breitbart-News påståtts att det visar en smugglare, som tar en flykting över Medelhavet på jet-ski. I verkligheten var det Lukas Podolski på semester man såg. Det kunde man finna med en enkel bildsökning.

Varför tror folk på det som står på sådana portaler, även om det lätt kan bevisas att det är snick-snack?

Människor tror nu helst på de saker som passar med deras världsbild. I konspirationsteorier finns fenomenet att folk ofta är mycket kritiskt inställda till etablerade media och hänvisar i vissa fall mycket detaljerat till felinformation, men ställer inte sina krav på faktakoll gentemot sina egna källor. Till viss grad gäller det oss alla. Det görs dagligen försök att manipulera oss, därför är det ett gott råd att vi tar mycket starkare ställning till vad som driver oss och var våra kognitiva svaga punkter finns. varför skulle all världens företag satsa miljarder varje år på reklam, om det inte hade någon verkan? Alla går att manipulera, detta ska vi vara medvetna om. Om vi alla skulle koncentrera oss på att förstärka vår försvarskraft mot sådana manipulationer och bättre förstå hur sådant fungerar, skulle det vara mer hjälp än allt annat.

Dessa insamlingar och utvärderingar av data kan dock även ha den effekten att vi får det vi önskar oss själva, som med Fitness-Apps som vi laddar ner, eftersom vi själva gärna vill leva sportigare och sundare. Vad är faran med sådana erbjudanden?

Rent generellt finns alltid faran att nya teknologier, nya former för datainsamling och -utvärdering inte används så att vi drar nytta av dem. Företagens och delvis staters intressen avviker från våra intressen. För sjukförsäkringen kan det vara förnuftigt att finna ut med hjälp av data från Fitness-Trackers, vem som tillhör en riskgrupp, men när det då delar in folk i olika avgiftsgrupper, då strider det mot solidaritetsprincipen. I Kina testas ett system med att en totalpoäng samlas med data från statliga och privata databaser. Vid rödljuskörning förlorar man poäng. Har man bra betalningsmoral erhålls pluspoäng och så vidare. Sjunker man under ett visst värde, heter det att man inte får del av bra förmåner, barnen får inte gå i en bra skola, tjänstemän befordras inte…. Stat och företag är mycket nära förbundna i denna modell. Varje överträdelse råkar genast ut för sanktion – likgiltigt om det handlar om en äkta förbrytelse mot lagen eller om slarv. Till sist befinner sig folk under permanent kontroll, i ett permanent omflyttningsläger, på annat sätt kan det inte längre beskrivas. Och det vore motsatsen till frihet.

Neelke Wagner (Samhällsvetare, ledare för publikationer i Mehr Demokratie)
Katharina Nocun (medborgarrättskämpe, författare, kampanjledare bl a för Campact och Mehr Demokratie [stoppt CETA] hennes bok ‘Die Daten, die ich rief’ utgavs i april 2018 [förlag Bastel Lübbe])

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här