Allas rätt till resultatet av sitt arbete

Denna artikel skrevs redan 2005. Författaren och ekonomen Johan Sandwall var långt före sin tid, varför Dagens Demokrati finner det väsentligt att artikeln får en ny-publicering idag.

Johan Sandwall:
Till skillnad mot hur de stora bankkoncernerna arbetar med veritabel vinstmaximering, byggde våra forna sparbanker på att att man sparade pengar man inte hade behov av och lånade vid behov, riktiga pengar som fanns i banken.

Efter avregleringen av finans- och kreditmarknaden, ett beslut som inte togs av de folkvalda, utan av tjänstemännen och som senare avreglerade den, är det affärsbankerna som kommit att skapa betalningsmedel, i samband med att ett lån skapas. För att beviljas ett lån måste man bevisa att man har en bra ekonomi, att man redan har säkerheter (ung. förmögenhet), först därefter får man låna. Paradoxalt nog betalar man lägre ränta om man har bättre säkerhet (är rikare) än om man har sämre säkerhet (är fattigare). Banken tar normalt inga risker. Egentligen har banken inget intresse av att låntagaren klarar av att betala tillbaka enligt amorteringsplanen.

Men det finns alternativ. I slutet av 70-talet väcktes mitt intresse för nybildade Grameen Bank – kvinnor som slutit sig samman i grupper om tio till fyrtio personer som lånar ut mikrokrediter till kvinnor utan normala banksäkerheter. På så sätt fick kvinnorna hjälp till mindre investeringar som en symaskin, en ko, en mobiltelefon eller dylikt. Enkla investeringar som ofta gett avgörande möjligheter till att skapa försörjning för den egna familjen. Detta det allra viktigaste för optimism och självkänsla, att få kontroll över sina livsbetingelser. De får helt enkelt ett positivt intresse av att grannkvinnan lyckas i sina försök att försörja sin familj. Sådana drivkrafter är viktiga och måste uppmuntras. Säkerheterna för lånen då? Kvinnorna går helt enkelt i borgen för varandra. 2005 fick Grameen Bank Nobels fredspris. Ett annat exempel är Gnosjö, där företagsliv, föreningsliv och privatliv insett att många berörs om det går dåligt för någon. Ett synsätt som gett lägre arbetslöshet, bättre leveranser, mindre bus och kriminalitet.

Hur fungerar det i de större ekonomiska konstellationerna då? Jag tänker på företaget vi arbetar i, nationen eller varför inte hela det globala samhället? Några bärande principer vilka är fundamentala för utbildningen vid våra ekonomihögskolor ska nämnas här. Målet är högsta möjliga vinst. Pengarna måste förränta sig och pengar kan ju växa. Vi måste konkurrera med övriga i branschen. Chefer motiveras med bonusar och fallskärmar. De lågutbildade på golvet motiveras med sänkt A-kassa och sämre sjukersättning. Miljöproblemen kan vi åtgärda med ekonomiska insatser. Investeringen är lönsam men det finns tyvärr inga pengar i budgeten. Allt ska köpas så billigt som möjligt och säljas så dyrt som möjligt. Vänta nu, om allt i livet skulle gå ut på att köpa billigt och sälja dyrt, vill jag hävda att människan är i strid med sig själv.

Hittills har vi litat på vår subjektiva erfarenhet. Vi har trott att vi skulle utveckla välfärden, avveckla fattigdomen, miljöproblemen o s v. Nu har dock objektiva fakta blivit så tydliga att inte ens den mest vältalige politiker eller företagsledare kan förneka att mänskligheten är på väg käpprätt åt skogen. Den viktigaste insikten i dessa dagar är nog ändå den begynnande klimatdebatten med den yrvakna insikten om termodynamikens giltighet. (Fotnot 1 nedan).

Hur ska vi då kunna skapa något nytt där den lokala ekonomin med drivkrafterna samverkan, medmänsklighet o s v, kommer in som parametrar i de större ekonomiska konstellationerna (i fortsättningen kallad den centrala ekonomin) där ju maximal vinst och konkurrens är de förhärskande begreppen och drivkrafterna?

Den uppmärksamme läsaren har säkert redan gissat att det måste vara tiden. Tiden är fysisk och lika för oss alla. Vi lever 24 timmar per dygn i kanske 70-80 år. Om vi satte av ett visst antal timmar i det centrala systemet för våra gemensamma behov skulle vi ta ett stort steg mot att få de lokala och de centrala systemen att överensstämma bättre med varandra.

I den centrala ekonomin får vi lön efter hur många timmar vi arbetat multiplicerat med vår timlön. Timlönen definierar jag här som vår kompetensfaktor. Här fungerar det alltså precis som när vi krattar i trädgården. Ett antal timmar gånger vår kompetens. Men vi arbetar ju inte bara för vår egen försörjning. Vi är också ålagda att betala skatt till det gemensamma. Självklart ska vi betala skatt, vi är ju solidariska med sämre lottade medmänniskor och den nödvändiga samhällsapparaten.

Hur ska skatt betalas? Skatten tas idag ut som en procentsats på årslönen och det oberoende av hur många timmar vi har arbetat. Det blir någon slags slaveri detta att det enda arbete vi kan få göra helt åt oss själva är oavlönat arbete. Som att vårda vårt hem, våra egna barn, anhöriga, odla, ideellt arbete, socialt entreprenörskap, utveckla politiken,
o s v.

”I ett framtida rättvist och för individen stimulerande ekonomiskt system behöver symbolen pengar bättre motsvara objektiva fysiska värden. Vi måste helt enkelt hitta en ny värdebas för pengarna.”

Fotnot 2

Några enkla omedelbara konsekvenser
Säg att om vi arbetar tre timmar för att betala skatt, skulle vi alltså i princip ha 21 timmar kvar för att kunna arbeta åt oss själva – och detta alltså skattefritt. Vi skulle kunna anstränga oss under viss tid i livet för att investera i tex ett bättre boende. Vi skulle få helt andra möjligheter att självfinansiera våra investeringar i ett bättre liv. Därmed får vi också större möjligheter att slippa ta dyra banklån. Arbetar vi extra en timme skulle vi kunna ha råd att hyra en hantverkare (förutsatt att denne ligger på samma lönenivå). De flesta behöver idag arbeta kanske fem timmar för att ha råd att hyra en hantverkare en timme. Vi skulle slippa fuska (bara Försäkringskassan hanterar idag 82 olika typer av bidrag).

Självfallet mår hela samhället bäst av att vi arbetar med det vi är som bäst på. Det är så funktionella världsomspännande nätverk fungerar. Det är min bestämda uppfattning att i ett tidskattesamhälle kommer i princip arbetslösheten att upphöra. Det kommer att skapas arbetstillfällen på ett helt annat sätt, då drivkrafterna att skapa en försörjningsbas kommer att öka. Det enligt skatteverket uppskattade svartarbetet om 70 – 120 miljarder kronor per år kommer också att minska. Det kanske lyser igenom men jag vill ändå nämna att jag tror på människan, dvs att hon med de rätta förutsättningarna vill och kan göra rätt för sig. Hon måste få och ha en rättighet att få försörja sig själv. Det ska alltså inte behöva betraktas som en skyldighet. Hon har helt enkelt rätt att äga sina livsvillkor. Idag är alla taxeringsuppgifter offentliga. Man kan med hjälp av ett telefonsamtal till skatteverket få personnummer och deklarationsuppgifter för alla skattskyldiga. Även deklarerad timpenning och antal arbetade timmar förutsätter jag kommer att vara offentliga.

”Ett tidskattesystem är inte en utopi. Den kan säkert kännas som ett hot för många besuttna och de som har makten i samhället, eftersom dagens system per definition gör de rika rikare och de fattiga fattigare.”

Idén har faktiskt funnits och haft förespråkare i över 35 år, den lades också fram som en motion i riksdagen 1976, av en flygingenjör. Den sablades dock ned av skatteutskottet, där man fokuserade på att leta problem och svårigheter med idén. Anders Gernandt som lade motionen kom heller inte med på valbar plats till 1979 års riksdagsval.

Vid Tidfaktorekonomi (tfe) finns det betydligt större möjligheter att självfinansiera sina behov. Risken att man lockas att ta dyra banklån kommer att minska. Detta vill jag hävda är en viktig faktor i försöken att hjälpa människor att få kontroll över sina livsvillkor. Svenska folket (företag och privatpersoner) betalar idag ca 1 000 miljarder kronor per år i ränta bara till de fyra storbankerna. Arbetstiden för att få ihop till dessa (onödiga) räntebetalningar kan uppskattas till mer än 375 000 årsarbeten.
En annan viktig konsekvens av tfe blir också, som tidigare nämnts, att man kan få råd att anlita hantverkare i en helt annan omfattning än i dagens system. Idag måste vanliga löntagare kanske arbeta 5 timmar extra för att anlita en hantverkare i en timme. Följaktligen är vi många som fixar målning, tapetsering, elarbeten etc själva med kanske ibland dålig kvalitet som resultat. Imorgon kommer en hantverkstimme kunna kosta ungefär lika mycket som en extra arbetad timme för en vanlig löntagare. Jag hoppas nu bara att läsaren inte tror att jag missunnar någon att arbeta på egen hand i det egna hemmet. Sådant arbete är alltid en källa till stor tillfredsställelse även om man ibland tar sig vatten över huvudet.

En viktig skillnad mellan den centrala och den lokala ekonomin är att i den centrala brottas vi med problemet ”arbetslöshet” vilket inte existerar i den lokala. Arbetslöshet är egentligen ett felaktigt begrepp. Det borde heta ”anställningslös”. Arbete finns det ju hur mycket som helst, det är bara det att det inte alltid är någon som vill eller kan betala för det i pengar (via arbetsförmedlingen tillhandahålls idag billig eller helt kostnadsfri arbetskraft på arbetsgivarens och statens villkor, där din kompetens inte behöver avspeglas i din lön när du tvingas att arbeta med något under din kompetens medan andra fastnar i låglönefällan för att bidragen styr deras rätt till utbildning i den riktningen). I den lokala ekonomin som familjen, den ideella föreningen, inom kulturen finns det alltid arbete för alla. Då alla människor – enligt min uppfattning – vill och kan och har rätt till att få styra över sitt eget liv så måste samhället i utbyte mot arbetsplikt betala ut någon form av ”medborgarlön”. Det finns idag hur mycket otillfredsställda behov som helst inom t.e.x områden som vård, skola och omsorg. Byråkratin som ägnar sig åt att fördela något hundratal bidragsformer,

Sammanfattningsvis så måste ett nytt ekonomiskt system få den lokala ekonomin och den centrala att närma sig varandra. Det måste bygga på ekologiska fakta och insikter. Det måste bli mer objektivt, kopplas bättre till fysiska värden och bli neutralt ur fördelningssynvinkel. Då kan också hierarkierna börja brytas ned, demokratin och den viktiga kulturen börja blomma. Tidsfaktorekonomi uppfyller dessa kriterier.

Betänker man att tidsskatten avser att ersätta i stort sett alla dagens skatter, tidskatten ersätter alltså löneskatter, kapitalbeskattning, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, moms, med mera. Idag har också den högavlönade betydligt större möjligheter att undandra sig beskattning med olika former av avdrag och skatteplanering. I det nya systemet får samhället garanterat skatteintäkter motsvarande det antal timmar som är fastslaget.

Fotnot 1.
Energiprincipen definierades redan på 1840-talet utan att ekonomer och andra brytt sig om den. Energi kan varken produceras eller konsumeras. Energi kan bara omvandlas från högre kvalitet till lägre och det är det människan har gjort i ett accelererande tempo sedan industrialismens genombrott. Den enda uppbyggande kraften är då solen med sin fantastiska teknik, kallad fotosyntesen som skapar allt det som vi är beroende av. Man förstår det lättast om man betänker att naturen arbetar med atomer och molekyler och de är så små att om man pressar ihop alla atomer (atomkärnorna) intill varandra så minskar jordklotet till en fotbolls storlek. Människan med sina trubbiga verktyg har en ur naturens synvinkel fruktansvärt dålig verkningsgrad (1/ 10 upphöjt i 10). Alltså människan är och förblir en konsument och kan inte/ har inte rätt att konsumera (det politikerna och ekonomerna kallar producera) mer än vad naturen producerar i sin skapandeprocess. De lokala miljöföroreningarna vi upptäckte på 1950-talet är nu globala och hotar därmed hela planeten och därmed det mänskliga livet.

Fotnot 2.
Pengar har ju en gång i tiden haft tex metaller som värdebas, medan de nu bara har någon form av förtroende – eller låtsat förtroende – som värdebas. I en kort parentes vill jag nämna att processerna i naturen med sina fysiska objektiva värden har tre faser, nämligen produktion, konsumtion och nedbrytning. Det växer på våren och sommaren, sedan kommer skörden och under höst och vinter nedbrytning inför nästa produktionssäsong. Den subjektiva motsvarigheten pengar har ju tyvärr bara de två första faserna produktion och konsumtion på ett naturligt sätt. Nedbrytningsfasen kommer ofta oplanerat och kanske orättvist i form av konkurser och krig. För närvarande tycks vi ha lite för få krig för att den globala ekonomin ska må bra och som ett illavarslande omen så vägrar Federal Reserve System i USA sedan ett halvår att publicera penningmåttet M3 som ju är det som omfattar den globala dollarvolymen inklusive elektroniska tillgodohavanden. M3 lär dock ligga på nivån 30 billioner dollar. Var finns realvärdena som motsvarar detta?

Läs mer om Karl Gustafsson initiativtagare till Tidsfaktorekonomi

Johan Sandwall
Ekonom, född i mitten på 40-talet, läste ekonomi vid Stockholms universitet på 60-talet. Efter examen arbetade han i olika företag; 20 år med Sparbanken Stockholms ekonomisystem. Under en period hade Sandwall även en ledande position i medlemsbanken JAK, vars mål var att låna ut pengar utan ränta.