Vad hände och vad kan vi göra åt det
Det tidiga internet runt 1990 till tidigt 2000-tal präglades av öppenhet, decentralisering och användargenererat innehåll. Forum, bloggar och fildelningsnätverk byggde på en idé om nätet som ett gemensamt rum. Tobias Andersson grundare av The Pirate Bay har i olika sammanhang betonat att fildelningskulturen var en motreaktion mot kommersiell kontroll och upphovsrätt. Den tekniska infrastrukturen (t.ex. BitTorrent) gjorde det möjligt att distribuera innehåll utan central kontroll. Även medieforskning pekar på att nätet fungerade som ett slags digital offentlighet, nära Jürgen Habermas ideal om det offentliga samtalet.
Plattforms- och datakapitalism
Dagens internet domineras av ett fåtal och plattformar som Google, Meta, ByteDance med flera har algoritmer som styr vad vi ser och inte. Data är den centrala resursen och användaren har kommit att bli både en konsument och produkt medan ansvaret för att värdera information i hög grad flyttats från institutioner till individen, vilket skapar ett mer osäkert kunskapslandskap. Samtidigt används algoritmer för att prioritera innehåll och forma vad vi ser. Jonas Andersson forskare och lärare i medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörn har i sin forskning om piratkulturen och digital ekonomi visat hur internet gått från ett deltagarkulturellt system till ett plattformsekonomiskt system, där kontrollen åter centraliserats men i privata företags händer snarare än statens/folkets och med det makten över homogenisering av innehåll och popularitetsbias.
Det tidiga internet 1990 till omkring 2008 byggde på några grundprinciper:
Decentralisering – ingen enskild aktör kontrollerade helheten.
Öppna standarder – protokoll som HTTP och SMTP var fria att använda.
Användarkontroll – vi ägde vår egen hemsida, blogg eller e-post.
Den tidiga webben bestod av personliga hemsidor, forum och mailinglistor, bloggar och RSS-flöden.
Forskaren Yochai Benkler (2006) beskriver internet som en plats där människor samarbetade utan central kontroll – ett nätverk av små byar, inte som en stad dominerad av några få megaföretag. Medan 2020-talet domineras internet av några få plattformar: Google (sök, mail, annonser, YouTube), Meta (Facebook, Instagram, Messenger), Amazon (handel, molntjänster), ByteDance (TikTok).
Vad säger forskare och folkbildare?
Benkler (2006) ser på internet som en allmänning och lyfter att internet bör fungera som en gemensam resurs men istället hotas av privatiseringen. Srnicek (2017) visar att plattformar samlar data → makt → monopol, vilket skapar en ”Plattformskapitalism”. Zuboff (2019) använder uttrycket ”Surveillance capitalism” och visar hur beteendedata används för att kunna förutsäga och styra oss. Varoufakis (2023) talar om ”Digital feodalism” med användare som livegna och plattformarna som herrgårdar. Författaren Cory Doctorow beskriver ”Enshittification”, ett plattformarnas förfall i en trestegsprocess (2023): Plattformen är bra för användare. Den optimeras för företag/kunder. Den extraherar maximal vinst → blir sämre för alla.
Forskare som Tim Wu (2016) talar om en uppmärksamhetsekonomi – hur plattformar konkurrerar om vår uppmärksamhet: kortare innehåll, mer sensation, mer polarisation. Resultatet blir en sämre informationskvalitet och ökad stress. Att algoritmer förstärker tidigare beteenden. Pariser (2011), Sunstein (2017) och Nikolov (2018) beskriver hur användare exponeras för liknande åsikter och att det kan leda till filterbubblor och polarisering och Peralta (2021) att polarisering sker genom algoritmisk selektion.
Ekonomer pekar på att digitala marknader tenderar mot monopol: fler användare → mer data → bättre algoritmer → fler användare. Det beskrivs i konkurrensteori av bland andra Lina Khan (2017) och Jaron Lanier (2018) argumenterar för att användare blivit “produkten”: du betalar inte → du säljs. Shoshana Zuboff (2019) talar om “surveillance capitalism” med Algoritmer som formar beteenden. En algoritmisk styrning där flöden styrs av AI-optimering för engagemang, inte kvalitet – en datakapitalism med användardata som blivit den centrala resursen.
Vad kan vi göra
På individnivå: Använda alternativa plattformar (t.ex. federerade nätverk som Mastodon). Installera adblockers och integritetsskydd. Minska beroendet av algoritmiska flöden
På samhällsnivå: Behöver vi konkurrenslagstiftning och offentliga digitala infrastrukturer såsom statliga eller kooperativa plattformar (som inte kan privatiseras i nästa led) – en datademokrati där användare äger sin data. En teknisk åter-decentralisering där Blockchain, federerade system (ActivityPub) och Open source kan användas.
Hinder
Plattformarna med privata företag som kontrollerar infrastrukturen sitter på för mycket makt.
Desinformation – algoritmer som förstärker falsk information.
Digital ojämlikhet – alla har inte samma tillgång eller kompetens att välja t ex. andra alternativ än de förinstallerade programmen i våra mobiler och datorer.
Forskning visar att digital demokrati kräver institutionell tillit och teknisk robusthet (OECD, 2020). Det är inte det vi ser i politiken idag med plattformsmonopolister och riskkapitalister som kommit att använda partierna i olika ”public affairs”, medan medlemsantalet i partierna rasat, och med det har politiken och företagandet likt internet gått från öppet nätverkande till centraliserad plattformsekonomi, förklarad av ekonomiska incitament (monopol, data), teknisk utveckling (AI, algoritmer) och politisk passivitet (sen reglering). Framtiden står nu mellan ett kommersiellt, kontrollerat internet eller ett demokratiskt, decentraliserat digitalt samhälle, det torde även gälla vårt politiska system om väljarna såsom idag inte ens ges möjlighet att lägga in sitt veto.
Direktdemokrati i det digitala samhället
Som både forskning och aktörer visar finns det fortfarande handlingsutrymme (tekniskt, politiskt och kulturellt) att återförhandla om vad internet ska vara. Internet skulle kunna bli ett demokratiskt verktyg, inte ett konsumtionssystem men för det behöver vi skapa oberoende plattformar för beslut, transparens i algoritmer och använda verifierad oberoende digital identitet som inte avslöjar vem som röstar vad om alla ska kunna vara med, utvecklas och utöva sina medborgerliga rättigheter.
Enligt grundlagen ska all offentlig makt utgå från folket. Vad är offentligt idag är en relevant fråga. Direktdemokrati innebär att medborgare kan vara med och fatta beslut direkt när beslut är aktuella. Att de har tillgång till objektiva beslutsunderlag. Att det förs kontinuerlig medborgardialog inför beslut, och i delegerade röstsystem (flytande demokrati) måste den enskilde kunna följa var sin röst slutligen hamnar för att lobbyism inte ska ta över.
Bruno Kaufmann – en av världens ledande röster inom direktdemokratini, initiativtagare och navigator för Global Forum on Modern Direct Democracy, kan rösta fyra gånger per år i Schweiz i aktuella frågor om lagar och grundlagsändringar. Varför har vi inte den möjligheten i Sverige – trots dagens tekniska möjligheter? Den 15 april, Demokratidagen, kl. 17-18, gästar han Dagens Demokratis nya podd som släpps på Reimersholme hotel. Temat är ”Hinder och möjligheter med direktdemokrati”. Det är fri entré. Mat och dryck beställs i baren. Modererar gör undertecknad.
Text: Lotte Johansson
Satirteckning: Jimmy Johansson
