I dagens Sverige präglas den politiska debatten om brottslighet och gängkriminalitet av populistiska utspel, säkerhetsteater och orimlig problemformulering. Regeringens och delar av oppositionens kommunikation präglas av myter, förvrängda verklighetsbilder och godtyckliga åsikter, snarare än konkreta, sakliga och beprövade metoder. Många åtgärder som rör säkerhetszoner och övervakning handlar mer om att låta bra i valrörelsen och att ge väljarna falska förhoppningar än om att faktiskt fungera i praktiken.
Den politiska opportunismen har blivit normen, där Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna tävlar om samma medelklassväljare. Fokus ligger på att driva en symbolpolitik kring brott och straff, snarare än att fokusera på grundproblemen och orsakerna till att personer begår våldsamheter. Samtidigt exkluderas de lokala samhällena och invånarna, särskilt i socialt utsatta områden, alltmer från viktiga samtal och beslutsprocesser.
Säkerhetstearer före långsiktiga lösningar
Fler politiker idag främjar ”säkerhetsteater” – att skapa illusionen av kontroll och handlingskraft inför väljarna, där staten låtsas skydda medan invånarna låtsas vara skyddade. Samtidigt saknas fler långsiktiga lösningar som minskar rekryteringen till kriminella nätverk och stärker tilliten mellan invånare och institutioner. Säkerhetsteater innefattar bland annat följande beteenden:
- Retorik baserad på känslor, myter och romantisering av en komplex verklighet. Att till exempel beskriva situationen kring gängbrottslighet som ett krig leder snarare till rättsosäkra åtgärder, där principer om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter riskerar att undermineras.
- Överdriven tro på strängare straff. Trots att forskningen visar att hårdare straff inte automatiskt minskar brottsligheten, fortsätter regeringen att presentera straffskärpningar som lösningen på gängvåldet.
- Militarisering av polisen som en symbolåtgärd. Förslag om ökad beväpning, längre häktningstider och utökade befogenheter för polisen skapar en bild av handlingskraft, men löser inte de grundläggande orsakerna till att unga rekryteras till gängen.
Ingen frågar vad de drabbade vill se för politik
Under valrörelserna 2022 och 2024 tävlade Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna om vem som kunde föreslå de hårdaste åtgärderna. Partierna överträffade varandra i retorik om hårdare tag och ignorerade experter och forskare snarare än att analysera vad som faktiskt fungerar. Kommunikationen om kriminaliteten blev en identitetspolitisk markör, snarare än att utveckla effektiva och hållbara lösningar.
Politikerna befinner sig allt längre ifrån de lokala samhällena. Partierna är inte längre lika folkligt förankrade som de var under 60- och 70-talet, då många svenskar hade en direkt relation till sitt parti genom lokala organisationer, föreningar och fackförbund. Idag är avståndet mellan politiker och andra medborgare större än någonsin, vilket innebär att beslut fattas utan insyn från dem som påverkas mest av kriminaliteten – de boende i utsatta områden.
Förslag på förändringar
För att Sverige ska kunna hantera organiserad brottslighet och gängvåld på ett demokratiskt och långsiktigt hållbart sätt behövs en stor förändring i hur beslut fattas och genomförs:
- Lokalsamhället måste inkluderas i besluten: Invånare i utsatta områden måste ges en röst i samtalen om brottslighet och säkerhet. Polisen, socialtjänsten och lokalsamhället måste samarbeta direkt, snarare än att staten ensidigt fattar beslut ovanifrån. Lokal dialog, medborgarinitiativ och samförståndsbaserade lösningar minskar risken för konflikter mellan myndigheter och invånare.
- Experter och forskare ska vara direkt involverade i beslutsfattandet: Beslut om brottsförebyggande arbete bör bygga på forskning och evidens snarare än politiska känslostyrda utspel. Ett partipolitiskt oberoende expertorgan för kriminalpolitik kan ge vägledning baserat på vetenskapliga metoder.
- Demokratin måste decentraliseras och moderniseras: Den nuvarande modellen, där invånarna röstar vart fjärde år och sedan har liten direkt påverkan, är föråldrad och ineffektiv. Flytande demokrati kan användas för att låta medborgare ge sina röster och stöd till sakkunniga, forskare och experter, snarare än enbart politiska partier. Medborgarbudgetar och lokala folkomröstningar kan ge direkt inflytande över rättspolitik och brottsförebyggande arbete.
Det är dags att flytta makten närmare människor, involvera experter i beslutsfattandet och utveckla en mer decentraliserad demokratisk modell för att hantera organiserad brottslighet och våld på ett demokratiskt och långsiktigt hållbart sätt.
Skriven av Vladan Lausevic
