Oliver Wiedmann om de Grönas knappa beslut att motsätta sig landsomfattande beslutande folkomröstning.

Vid debatt-kontroverser om beslutande folkomröstning är det påfallande hur ringa kännedomen är om direktdemokratins principer. Många har en åsikt om det och finner sedan passande exempel, och så är inställningen klar. Det gällde också vid Bündnis 90/De Grönas digitala partidag i slutet av november. Direktdemokratin klarade inte längre att finnas i det nya grundsatsprogrammet. Omröstningen utföll med 46% mot 51% till knapp förlust för landsomfattande folkomröstning.

Motvinden har blivit starkare under senare år. Brexit, Trump-valet 2016 och förstärkandet av högerextrema krafter har skadat medborgarnas förtroende. Man kan förstå bekymren; vi fick under några få år ögonen på hur snabbt rättsstaten och demokratin kan komma i gungning. Frågan är ändå vad rätta recepten mot sådant är. Misstro och ängslan hör inte till dem.

Medan drektdemokrati så långt dök upp i alla grundsatsprogram, uttalade sig förbundsstyrelsen överraskande mot beslutande folkomröstning och förordade i stället medborgarråd. Mehr Demokratie försökte på alla sätt få förklaring till varför inte båda två togs med. Men styrelsen stod fast vid sitt beslut och det blev omröstning på partidagen. Vissa ledande medlemmar stödde direktdemokratn och andra styrelsens förslag.

Ett nederlag fördras alltid lättare, när argumenten för motsidan år förståeliga. Men det som motsidan lade fram, och som övertygade en knapp majoritet av de delegerade, gjorde oss något rådlösa.

Brexit ska ha visat att folkomröstningar är splittrande. Inget mindre än hela EU står på spel. Att Brexit-frågan motsvarar alla kvalitetskriterier för en bra direktdemokratisk process avfärdades sedan som teknokratisk argumentation. Men det ankommer ju på utförandet!

Ja i omröstningens förterräng tilltar polariseringen. Brexit-omröstningen är dock inte det som framkallat splittringen. Den fanns redan tidigare, men har tillspetsas under omröstningskampanjen, framför allt på grund av förespråkarnas skarpa retorik. Verktyget håller upp en spegel framför samhället.

Ett ytterligare argument är att direktdemokratin inte känner till kompromiss och reducerar komplexa frågor till binära Ja/Nej-varianter. Helt fel! Om man ser på den tyska praktiken så visar det sig att skapandet av kompromisser startar redan i början när ett stort förbund samlas bakom en medborgarbegäran. Ofta förhandlas initiativen under medborgarbegärans gång med delstatsregeringen. Så gick det också till vid medborgarbegäran om artskydd i Bayern och Baden-Würtemberg; i Brandenburg förhandlas det fortfarande. Däri ligger direktdemokratins egentliga kraft. Den för upp nya ämnen på dagordningen och ombesörjer utbytet mellan politiken och medborgarna – och detta på jämnhöjd. Kommer det ändå till omröstning, kan parlamentet lägga in ett motförslag. Mitt intryck är, att direktdemokratins motståndare i det närmaste totalt mörkar delstaternas praxis.

Men även vår argumentation ska bestå prov. Direktdemokratin för inte bara fram progressiva ämnen. Det vore också sällsamt när man tänker på valresultaten. Det är samma människor som röstar och som går till val. Fake-News och den ökande råheten i umgängestonen skadar demokratin i sin helhet. Vi måste tala om hur broar byggs och diskussionskulturen förbättras vid en medborgarbegäran. Kombinerandet av medborgarbegäran med medborgarråd kunde vara ett svar. Och det är tydligt att vi behöver mer praktikfall i delstaterna, så att ännu fler människor kan dela positiva upplevelser av dessa verktyg.

Bara några få timmar efter partidagen diskuterades om inte en medlemsomröstning bland de Grönas medlemmar eller ett medborgarråd inom partiet med detta ämne nu vore rätt metod. En tydlig majoritet av befolkningen står bakom oss i denna fråga.Vi kommer att strida för detta i partierna och offentligheten.

Oliver Wiedmann (Kontorschef i Mehr Demokratie Berlin/Brandenburg)

Resumé av artikel ur #1 2021 av mdmagazin

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här