Idag får vanliga löntagare betalt efter den tid de arbetar, oavsett om lönen räknas per timme eller månad. Men av någon anledning byter vi plötsligt beräkningsgrund till procent när inkomstskatt ska dras, drygt 30 % för de flesta, före avdrag och mervärdesskatter.
Med nuvarande procentuella skattesystem måste en låginkomsttagare arbeta många, många fler timmar, bara för att kunna betala alla skatter. Likadant är det för medelinkomsttagare, enskilda företagare och de bolag som inte har förmånen att kunna vänta ut årets vinst för att komma ner i 20 % bolagsskatt istället (15% enligt en ny global överenskommelse gällande internationell bolagsskatt). Behöver någon anställas tillkommer arbetsgivaravgift. 1970 gick den från att ha legat på drygt 10 % till nuvarande dryga 30 %. Ändå drabbas lönearbetare och småföretagare av låg pension och kraftiga inkomstbortfall vid långvarig sjukdom. Men även en sådan petitess kan köpas med hjälp av försäkringar.
Att hitta de avdragsmöjligheter som finns i den mer än 3 000 sidor snåriga skattelagstiftningen tar tid, för att förstå de runt 50 skatter vi har. Något de allra flesta inte har, förmår eller förstår. För 2 000 kr per timme kan en skatteexpertis hjälpa till att tolka vårt finansiella system. Något den traditionella gymnasieskolan och högskolan haft år på sig att förklara men inte ens omnämner. Inte heller hur och var man kan sätta upp extra bolag för att få ner skatterna som i Apples fall när de registrerade sitt högkvarter på Irland. Som tack för att Irland undanhöll övriga Europa 11 miljarder Euro i vanlig företagsskatt, fick Irland 0.005 – 1 % av Apple i skatteplåster de senaste 10 åren, för att inte lämna ön.
Tittar via på pensioner ligger en genomsnittlig pension på 23 000 kr per månad. För de med allmän garantipension är genomsnittet för män 13 300 kr och för kvinnor
11 800 kr, vilket åter igen ska beskattas. De som var hemma med oss när vi var barn, innan förskola och privata pensionsfonder var på tapeten, de som slet ut sig på verkstadsgolvet när vi började skolan, tillhör de lägre skiktet.
Även den som idag väljer att stanna hemma med barn eller som väljer att gå ner i arbetstid för att stötta sitt barn intill det själv kan gå och kommunicera i ord, de som lägger extra tid på att föräldrar, far- och morföräldrar ska få den stimulans den allmänna äldreomsorgen eller hemtjänstens insatser inte prioriterar efter införande av minutsystemet, där det kortaste besöket är reglerat till tre minuter hos en ”kund”, får se sig omsprungen. Trots höga inkomstskatter får de räkna med en låg pension för att få ihop familjepusslet. En stress som splittrar fler familjer än hållit den ihop. Spricker det sitter samma person igen med svarte Petter, då pensionspoäng inte är något som delas lika mellan föräldrar. Vad den del av befolkningen som bränner ut sig, vad den del av befolkningen som folksjukdomen ensamhet kostar i liv och pengar, är inte något som basuneras ut. I alla fall görs inte något som förändrar situationen i grunden.
Det går 24 timmar på ett dygn, en tredjedel behöver vi sova, en tredjedel borde gå till vardagliga sysslor, familj, träning, fritid och resten till att arbeta, oavsett om det är ett lönearbete eller ideell verksamhet. Basala behov vi har, oavsett var vi bor eller kommer ifrån.
Genom att använda samma beräkningsgrund för inkomst och skatt, den fasta värdebasen tiden. Skulle vi alla kunna investera inkomster från ett visst antal arbetade timmar, samma för alla, baserad på kommunens framröstade budget, innehållande faktiska utgifter och inget annat. Då skulle pengarna räcka till en bra välfärd, en välfungerande infrastruktur, rimliga inkomster, pensioner, bra utbildning och den buffert vi kan behöva ibland. Vi skulle alla vara aktieägare i bolaget Sverige, med välmående medborgare och en hälsosam miljö som högsta prioriterade mål.
Pensionerade skulle inte betala skatt alls före de uppnått genomsnittslön i den kommun de bor i, medan arbetstid över sex timmar om dagen inte skulle tidskattas alls. På sikt skulle bidrag kunna fasas ut när Tidskatt systemet gör oss självförsörjande, genom att låta oss behålla mer av vår inkomst, för att vi alla ska kunna bygga vår egen lilla lokala verksamhet, skola, äldreomsorg, fritidsverksamhet eller vad vi nu vill satsa på. Eller tror någon på fullaste allvar att en riskkapitalist från ett skatteparadis sätter Sveriges skolbarns utveckling, våra pensionärers välmående, att våra sjuka ska bli friskare och att vår infrastruktur ska fungera i främsta rummet, när deras egen aktiebolagslag kräver vinst.
I första steget skulle vi kunnna fasa ut de skatter som lagts på våra basala behov, på det som är bra för människan och vår gemensamma miljö. Även arbetsgivaravgifter för lokala småföretagare skulle kunna tas bort. Som bonus skulle vi slippa den mer än 3 000 sidor snåriga skattelagstiftningen, alla resurser som måste läggas på att täppa till kryphål för skattesmitare, moms snurror, svart arbete, likaså alla som kontrollerar avdragen och bidragen. De resurserna kan vi istället använda till allmän välfungerande välfärd, infrastruktur och livslångt lärande.
Jag är direktdemokrat för att jag vill kunna ha tiden att sätta mig in i saker, bidra till kollektiv intelligens, dela med mig av kunskaper och erfarenheter. För att kunna rösta om saker som påverkar min vardag. Oavsett om förslaget läggs av en enskild, en organisation, en förening eller ett parti. Som motionen om Tidsfaktorekonomi, för få till en bättre resursfördelning, med ett ekonomiskt system i harmoni med naturlagarna. Redan 1969 tågade en tidig direktdemokrat, Kalle Gustafsson, upp till dåvarande finansminister Gunnar Sträng som inte var intresserad. Kjell-Olof Feldt svarade brevledes att det kanske vore en bra idé men att det inte skulle vara möjligt på grund av ”kontrollsystemet”, utan att gå in på någon närmare förklaring eller utredning.
1976 la en riksdagsledamot, en pilot (och silverflygare), en motion om tidskatt som följdes av tystnad istället för debatt. 88 år gammal gjorde initiativtagaren, ingenjören, entreprenören och uppfinnaren av Tidskatt, Kalle Gustavsson ett sista försök att nå ut, genom att gå ut i ett ”ÖPPET BREV – till Sveriges medborgare”. Hade vi haft direktdemokrati hade det med tillräckligt många medborgare som slutit upp runt förslaget, gått vidare till omröstning men först efter att medborgarna informerats om att det fanns, fått möjligheten att fördjupa sig i förslaget och dess möjliga konsekvenser. Vi hade också fått en överskådlig budget med möjlighet att ställa klargörande frågor.
Inom direktdemokratin kan jag också välja att delegera min röst i olika frågor till någon jag vet är bra på just den typen av frågor, medan jag har frihet att delegera andra sakfrågor till andra som är bra på just det. Alla kan inte vara bra på allt. Alla kan inte engagera sig i allt. Börjar den jag delegerat min röst till, att driva en annan agenda än vad de kommunicerat ut, kan jag enkelt ta tillbaka delegeringen av min röst, i de frågor jag önskar och behöver inte vänta fyra år på ett nytt val som lovar runt mellan håller tunt. Jag röstar då själv istället. De senaste valen har jag allt mer känt att min röst inte spelat någon roll, så vill jag inte ha det.
Lotte Johansson
Ansvarig utgivare
Vill du läsa mer av oss på Dagens Demokrati. Prenumerera eller Swisha ett bidrag som stöd för just den text du läst. Vi uppbär inga press- eller mediestöd,
123 538 37 40 skriv Dagens Demokrati
