Artikel av Vladan Lausevic, liberal debattör och aktivist med examen i historia och Europastudier. Åsikterna är skribentens egna.
Det pågående kriget i Ukraina handlar även om värderingar. Skillnaden är bland annat att Ukraina är en ung demokrati medan Ryssland är en gammal diktatur. I det ukrainska samhället finns det en mycket större politisk mångfald jämfört med Ryssland där majoriteten av partierna är mer eller mindre auktoritära.
Majoriteten av ukrainare stödjer också att landet ska bli en del av Europeiska Unionen dels för bättre ekonomi och dels för bättre fungerande centrala institutioner som domstolar. Medan i Ryssland är fallet att en stor del av landets befolkning stödjer Putins regim liksom den auktoritära staten som inte respekterar grundläggande friheter, som saknar fungerande rättsstyre och som dagligen bryter emot människors värdighet.
Paradoxalt nog har Putin fortfarande starkt stöd bland personer som kategoriseras som arbetarklass, som i gamla industriorter ofta skapade med fokus på militär- och vapenproduktion. Men Putins stödparti Enade Ryssland är inga socialister eller ens vänsterorienterade. Tvärtom, Enade Ryssland brukar i forskningen beskrivas som ett socialtkonservativt och nationalistiskt parti.
Här finns likheterna med större delar av Europa, inte minst med tanke på förra decenniets utveckling där högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna ökat i väljarstöd. Partier som kommunicerar rasistiskt och kulturistiskt om islam, invandring och identifikation. Liksom om tuffare tag och hårdare straff oavsett vad forskningen angående brottslighet visar.
Mycket av forskningen som rörande sociologi och politisk utveckling under 2000-talet och 2020-talet har fokuserat på att besvara frågor likt varför människor röstar på politiker som Viktor Orban i Ungern, Matteo Salvini i Italien, Jimmy Åkesson i Sverige. Liksom på politiker som Donald Trump i USA, Narendra Modi i Indien och Jair Bolsonaro i Brasilien. Forskningen har förändrats och utvecklats med tiden, med nya resultat och slutsatser.
Det började med studier som under 1990-talet om att högerpopulismens framgångar handlar om “ekonomiska, globaliseringens, omställningens förlorare” men det har i efterhand visat sig som enligt populismforskaren Cas Mudde att högerpopulistiska väljare som i USA och Europa oftast har jobb, utbildning och fastighet. Till och med visar forskningen att arbetslösa individer med ekonomiska problem har mindre tid och möjlighet att fokusera på frågor som invandring och religion eftersom man är mer stressad och bekymrad över sina pengar och inkomster.
Senare som under 2010-talet kom fokuset att handla mer om “kultur” och aspekter som synen på religion, beteenden och livsstilar. Det har visat sig vara mer avgörande för att förklara ökad stöd för partier som SD som till exempel fallet att SD-väljare tenderar att inte acceptera muslimer och islam som en del av samhället. Men inte ens socialt skapade beteenden och konstruktioner som människor följer och tror på räcker på egen hand för att ge en helhetsbild rörande högerpopulistiska partiers framgångar.
Bland det senaste forskningen rörande populism har fler forskare analyserat aspekter som människors moral, psykologi och värderingar. Forskaren Karen Stenner som menar att hon “förutsåg Trump” , har myntat begreppet “auktoritär dynamik” om hur vissa människor på grund av olika erfarenheter, upplevelser och miljöer väljer att agera negativt som i samband med invandring, brottslighet och större förändringar. Den auktoritära dynamiken handlar bland annat om att individer som till exempel Trumps mest fanatiska suppoters liksom SDs kärnväljare, ofta på obefogat sätt samt genom begränsad verklighetstolkning, upplever saker och ting i stilen som att “Sverige är förstört” eller att “Mexicans are drug dealers, criminals and rapists”.
Forskningen om moral- och socialpsykologi bekräftar till exempel reaktioner som kan uppstå i samband med upplevelser av brinnande bilar och upplopp i socialt utsatta områden. Det som sker psykologiskt är att latent auktoritära personer upplever kaos och ordningsproblem vilket kan leda till att man helt enkelt struntar i demokratiska värderingar och rättsstyre till förmån för odemokratiska beslut och längtan efter en “stark ledare” (diktator) som ska fixa det ena och andra verkliga eller overkliga problemet.
Det finns till och med väldigt intressanta tester och studier om hur progressiva och liberala studenter agera i samband med att bli utsatta för tortyrliknande förhållanden samt stängda och smutsiga utrymmen. Efter några veckor med lite mat, sömn och renhet visar man större förakt för sexuella och religiösa minoriteter liksom stödjer idéer som diktatur och repressivt styre. Hur vi beter oss som individer handlar alltså mycket om olika faktorer som påverkar oss på olika nivåer.
Forskningen rörande moral- och socialpsykologi i relation till populism och nationalism kan också förklara hur Ryssland har utvecklats i modern tid. Efter Sovjetunionens kollaps upplevde många i landet under 1990-talet att Ryssland befann sig i politisk, ekonomisk, socialt kaos och förfall med krig, terrorism, organiserad brottslighet, arbetslöshet, korruption med mera. Med tiden blev allt fler i Ryssland besvikna på idéer som demokrati, marknadsekonomi, rättsttyre och började istället kräva allt mer auktoritära och odemokratiska åtgärder liskom att rösta på politiker som utlovade det.
När Vladimir Putin kom till makten i början av 2000-talet var det både i Ryssland och globalt som man upplevde väldigt positivt och som en person som skulle “rädda” och “fixa” landet. Men här ligger också problemet i det motsägelsefulla tänkandet och agerandet hos många ryska väljare eftersom övergivandet av demokratiska värderingar ledde till etableringen av en allt mer repressiv och hårdförd diktatur som med tiden fokuserade på att bevara sig institutionellt och hålla människor rädda istället för att moderniseras och förbättras institutionellt för att kunna finnas för invånarna genom friheter, rättigheter och möjligheter.
Att “vanliga” ryssar kan sitta hemma och stödja Putin som genom uttalanden om “det ryska civilisationens styrka” och hur “ryssar och ukrainare är samma folk” kan kännas som dumt och förvånande. Men saken är att samma psykologiska mekanismer som får människor att gilla den ryska diktaturen är samma över hela världen, liksom i demokratiska samhällen. Därför är det ingen slump att högerpopulistiska partier i Europa oftast ser Ryssland som ett modellsamhälle där likformighet, slutenhet och kollektivism går före pluralism, öppenhet och individualism.
I Sverige är fallet att SD väljare anses ha mer pessimistiska, rasistiska och odemokratiska beteenden jämfört med andra partiers väljare överlag. Demokrati tar lång tid att bygga upp men kan också förstöras på kort tid som historien har visat. På flera håll i Europa som i Sverige ligger även problemet i att politiska partier har blivit för elitistiska och slutna samtidigt som det finns problem på lokal nivå rörande medborgardialog, folkomröstningar och involvering.
Lärdomar från Ryssland är bland annat att demokrati handlar om att skapa öppnare och involverande samtalsprocesser och institutioner som finns för människor istället för slutna och exkluderande processer och system där människan förväntas existera för den som har makten. Alla vi som vill att demokratin ska finnas i framtiden, förbättras som genom digitalisering och spridas mer globalt behöver också bli bättre på att förstå oss själva och vår mänskliga tillvaro, psykologi och medvetenhet i vardagslivet.
/ Vladan Lausevic
Liberal debattör och aktivist med examen i historia och Europastudier.
Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.
