Som före detta medlem i Liberalerna är jag berörd av det som händer med partiet under de senaste veckorna. Men jag är mindre intresserad av att skriva om interna konflikter, personfrågor eller vem som bär skulden för partiets senaste kris. Det intressanta är snarare att Liberalernas utveckling säger något större om demokratins försämring, djupare samhällsförändring och om de politiska partiernas problem sedan 2010.
Under 2000-talet började forskare som Peter Mair och Colin Crouch beskriva hur de politiska partierna i främst Västeuropa förändrades. Flera forskare beskrev hur partierna gick från att vara breda och mer inkluderande folkrörelser med stark lokal förankring, många medlemmar och levande kultur till att bli smalare, mer professionaliserade, elitistiska och mer slutna organisationer. Istället för att vara arenor där många människor formade politiken tillsammans blev partierna alltmer som nätverk för status, varumärkesbyggande och
maktpositionering.
inte bara ett problem för Liberalerna men Liberalerna är ett särskilt intressant exempel
Olle Wästberg, som var medlem i Folkpartiet senare Liberalerna under hela sitt vuxna liv, skrev i sin bok ”Den hotade demokratin” om hur de gamla folkrörelsepartierna en gång hade en helt annan betydelse och funktion än i dag. Det gällde till exempel Socialdemokraterna som kunde har flera hundratusentals medlemmar plus andra medlemmar i anknutna organisationer som LO och PRO. Den tidens politik som under 1970- och 1980-talet var mer förankrad och medlemsdrivet nedifrån där de flesta svenskar röstade på samma parti i val efter val alla nivåer. Idag ser situationen mycket mer annorlunda ut. Väljarna är mer flytande, identifierar sig svagare med partierna och kombinerar olika sympatier beroende på fråga, nivå och situation. Det här är inte bara ett problem för Liberalerna men Liberalerna är ett särskilt intressant exempel.
Historiskt var liberalismen nära kopplad till den urbana medelklassens framväxt. Den representerade grupper som ville ha större frihet, ökad rörlighet, rättsstat, utbildning, marknader, öppenhet och individuella möjligheter. På många sätt har just sådana liberala värden fått ett starkare genomslag i samhället under de senaste trettio åren. Människor reser mer, studerar mer, byter jobb oftare, använder Internet, formar sina identiteter friare och lever mindre bundna till fasta traditioner än tidigare generationer. Men här finns också en ironi. Samma utveckling som på många sätt har burits fram av liberala idéer har samtidigt försvagat de liberala partierna.
När samhället blir mer individualiserat, urbaniserat, digitaliserat och globaliserat förändras också människors relation till politik. De gamla partierna växte fram i ett industrisamhälle där konflikterna var tydligare organiserade kring klass, arbete, produktion och nationell politik. Vänster och höger var mer begripliga identiteter i ett samhälle där stora grupper delade liknande vardag, arbetsliv och social klass position. Dagens Sverige är annorlunda. Vi lever i ett mer postindustriellt samhälle där tjänsteekonomi, utbildning, konsumtion, livsstil, migration, teknik och global kommunikation spelar större roll. Människor tillhör fortfarande klasser, men deras identiteter formas också av mycket annat. De rör sig mellan olika sammanhang, erfarenheter och värderingar. Därför blir det svårare för partierna att fungera som självklara bärare av hela människors politiska identitet.
I det perspektivet framstår Liberalernas kris inte bara som ett internt misslyckande, utan som en del av en bredare “postdemokratisk utveckling”. Politiken finns kvar, men de traditionella formerna för politisk organisering tappar kraft. Partierna blir mindre medlemsburna, mer elitstyrda och mer beroende av medielogik och kortsiktig positionering. Avståndet mellan medborgare och partiapparater ökar.
Politik är äldre än de moderna partierna, och demokrati är större än partisystemet.
Samtidigt har politiken blivit mer komplicerad och komplex än tidigare. Många av vår tids viktigaste frågor är inte längre enbart nationella. Klimat, migration, säkerhet, ekonomi, digitalisering och demokratiska hot överskrider nationsgränser. Europeiska Unionen innebär att mycket politik som rörande energi, miljö och mat formas i samspel mellan lokal, regional, nationell och övernationell nivå. Men de flesta partier, även Liberalerna, är fortfarande organiserade enligt en äldre modell där nationen är den självklara politiska ramen. Det skapar en växande spricka mellan hur samhället faktiskt fungerar och hur partipolitiken fortfarande är uppbyggd. Därför tycker jag att det är viktigt att skilja tydligare mellan parti och politik. Politik är äldre än de moderna partierna, och demokrati är större än partisystemet.
Därför är det fullt möjligt att framtidens demokratiska deltagande kommer att organiseras mer genom nätverk, medborgarinitiativ, digitala processer, tillfälliga allianser och andra former än de partier som dominerat de senaste hundra åren. På så sätt är det möjligt att Liberalerna, åtminstone i sin nuvarande form, faktiskt inte har någon självklar framtid. Men det behöver inte bara säga något om Liberalerna. Det kan också säga något om att hela modellen för representativ partipolitik befinner sig i förändring.
Liberalernas utveckling är därför inte bara berättelsen om ett parti i kris. Det är också en berättelse om vad som händer när de politiska formerna inte längre riktigt matchar det samhälle de försöker representera. Plus att vi som individer och organisationer har ett öppet fält där vi kan medskapa nya lösningar och processer för vardaglig politik, gemenskap och engagemang som genom medborgerliga initiativ och direktdemokrati.
Skriven av Vladan Lausevic
