Han är maltés, egenanställd, har en byggfirma och vill köpa min bil när jag efter tre månader på Malta ska återvända till Sverige. Vi kör genom den täta trafiken, tvärs genom Malta, för att som han säger, få hjälp med att skriva över bilen på sig utan att slippa den ändlösa kön på myndigheten Transport Malta. Det ska visa sig vara ett försök att sälja bilen vidare till en hårdnackad bilhandlare. Det blir dock ingen affär då vägskatten på min bil är för hög för att bilhandlaren i sin tur ska kunna sälja vidare med avans. Olyckligt ser mannen på mig och undrar om han får sin deposition tillbaka. Bilhandlaren fyller i att mannen inte visste att bilskatten var så hög. Jag bestämmer mig för att sätta hårt mot hårt.

– Inte hela, svarar jag. Jag har trots allt visat mannen kvitto på att skatten är betald ett år framåt och har ägnat förmiddagen åt att köra mannen runt i diverse bilaffärrelaterade ärenden.
– 100 euro blir det bra, frågar mannen som nästan köpt min bil.
– Visst, säger jag, han ber om ursäkt för att han inte varit mer uppmärksam.

På tillbakavägen fortsätter vi att småprata om allt från politik till Maltas vardagsliv. Efter tre månader som prova-på-inflyttad europé har jag fått en bra inblick. När vi passerar Marsa, en liten stadsdel i anslutning till Maltas huvudstad Valletta, noterar jag att det fortfarande är fullt med väntande svarta afrikaner i varje gathörn. Jag ser inte en enda vit person. En av dom ser ut att ha somnat. Mannen som nästan köpte min bil berättar att han som egenföretagare inte skulle gå runt om han inte ibland kunde stanna till här och plocka upp en av alla immigranter som varje dag kommer hit. Han sätter sig på muren om det finns plats och väntar på någon som han själv.

– För 30 euro om dagen har jag en lojal arbetare. När det gäller privata bostäder som villan jag visade, tillägger han hastigt, anlitar jag dem inte. Man vet aldrig och jag har ett ansvar. Det luktar lite om dom också när man har dom inomhus. Många bor under eländiga villkor. Det är inte deras fel att de fastnat här på Malta. De har flytt från krig och elände. De försöker bara skapa sig ett nytt liv. Vem skulle inte gjort detsamma i deras sits. De får 30 euro för en arbetsdag, ingen skatt, inga sociala avgifter. Det blir bra för både dem och mig.

Bara vid rondellen i Marsa center hinner jag räkna till ett 30-tal. Det är här den svarta arbetsmarknaden bokstavligt talat plockas upp. Majoriteten av dem har kommit i en av människosmugglarnas undermåliga båtar som avgår från Libyen. Närmare Libyen än Malta och Lampedusa i Italien, dit de ofta är på väg, släpps de ner i gummibåtar avsedda för en tiondel mot vad som nu stuvas i båtarna. De skickas sedan ut på öppet hav med kanske 140 nautiska sjömil kvar att avverka, utan land i sikte, i ett hav som till tider är så vilt att gummibåtarna kantrar, och inte sällan har motorn lagt av. Ingen vet hur många som drunknar eller dör av törst. En del kommer inte på båtarna över huvudtaget. Flyr man från söder om Saharaöknen lurar organiserade ligor som letar billig arbetskraft, barnsoldater och sexslavar. Ännu värre är vägen över till Yemen. En betald resa till Italien garanterar inte att man når dit eller ens kommer på en av de stora båtarna som avgår minst varje månad från Libyen. Mindre fiskebåtar går mer eller mindre konstant när vädret tillåter. För dem som betalat men ändå inte tas med är det bara att börja om för att få ihop de mer än 1 000 euro båtresan över Medelhavet kostar. De som har tur hittar släktingar som hjälper till att få ihop pengar till en ny resa. Kanske i hopp om att själva en dag kunna följa efter eller att det ska generera något bättre än det som är. Kanske så långt tillbaka som innan kolonialtiden då Afrika ännu var en plats där man brukade sin egen jord och delade med sig av fångster och skörd.

Idag kan allt köpas för pengar – mutor för tillstånd om intern rörlighet, ett par hundra euro. Vägguider för säkra passager genom till exempel Saharaöknen. En resa som kan ta allt ifrån en vecka till en månad. Kan också sluta med att man blir sittande i öknen utan mat eller vatten vid en lastbil som gett upp. Nästa redan överfulla lastbil plockar upp mot ny avgift. En summa som ibland delas av de som redan sitter på den redan överfulla lasten. På denna etapp ”försvinner” många unga. Kommer lastbilen väl fram till Libyen riskerar de att gripas och med hjälp av våld återföras till ruta ett. Libyen är inte en plats som är känd för att utfärda flyktingstatus. EU-medel som var menade att skydda de mänskliga rättigheterna har kritiserats för att stödja Libyens hårda gränsbevakning där tusentals utländska medborgare hålls olagligt fängslade, utan möjlighet att söka asyl. Flyktingar vars enda väg in i Europa är över havet. Ju fler kontroller, desto farligare rutter tar människosmugglarna.

Det finns en motsatt ström bestående av arbetskraft i form av en miljon kineser och på senare tid i viss mån även sydeuropeér från krisande länder. Afrika, världens näst största kontinent, är rik på mineraler som koppar, guld, diamanter, kobolt och olja, men de kontrolleras i huvudsak av utländska aktörer. Mindre än 10 % av svarta afrikaner kontrollerar resurser trots att enbart handeln mellan Kina och Afrika ökade från 1 miljard dollar 1999 till 100 miljarder dollar 2012. Med billig utländsk arbetskraft stannar inte kunskapen i Afrika och många reser frågan hur mycket utländska investeringar egentligen bidrar med efter skatteplanering och hur mycket som hamnar hos afrikanerna själva. Att infrastrukturen förbättrats i rika områden, i takt med staketen, råder det ingen tvekan om, men en vanlig afrikan får betala långt mer för el än vad vi gör i Sverige. Att det finns betyder med andra ord inte att lokalbefolkningen får tillgång till el, vägnät, sjukvårdsförsäkringar eller rent vatten. Apartheid mellan svarta och vita må vara borta men mellan rik och fattig är den större än någonsin.

Utländska investerare måste idag ha minst 80 % svarta afrikaner anställda. Kina kan alltså inte obehindrat fortsätta smuggla in kineser via containers över havet. Ironiskt nog dumpade ute på öppet hav, men istället för att vara på väg i en gummibåt från, är de på väg till Afrika. Människosmugglarna breder ut sig och har kontakter på alla nivåer. Svarta afrikaner frågar vad det blev av löften om utbildning, kompetensutveckling och internationella jobb efter att marköp, handelsavtal, investeringar i gruvdrift och fabrikskonstruktioner kommit till stånd och marken är leasad kanske 99 år framåt, utom räckhåll för både denna och nästa generation.

I Nigeria, Afrikas folkrikaste land, tjänar den rikaste tiondelen av befolkningen närmare hälften av landets totala inkomster. Från samma land kommer det största antalet kvinnor och barn i trafficing. Ett rimligt antagande är att dessa kvinnor och barn tillhör den fattigaste tiondelen av befolkningen. Den som tjänar mindre än 2 % av Nigerias samlade inkomster. Människohandlarnas rutter och last avgörs i Europas huvudstäder. Det var till exempel Frankrikes forna president, Nicolas Sarkozy, som reste till Nigeria och såg till att den franska atomkoncernen Areva garanterades tillgång till uran fram till 2030. Det är samma uran som förser flyktingbåtarna med passagerare. Tusentals unga män flyr från Nigeria och kriget om kontrollen över urantillgångarna. Män som till större delen blir billig arbetskraft i andra länder, arga rebeller eller fångas upp av kriminella ligor som förser dem med kokain och vapen transporterade från någon av Europas hamnar.

Afrikansk polis, militär, milis och Islamist-rebeller använder idag samma metoder som en gång introducerades av vita kolonisatörer. Fredliga demonstrationer mot ojämnt fördelade naturtillgångar och förvisning från bördig mark möts nu som då med våld. Fredliga försök mot apartheid gjordes av Nelson Mandela men bemöttes med massaker. Det var efter det Nelson Mandela var med och grundade den beväpnade gerillarörelsen Umkhonto. Trots att han dömdes till livstid lyckades han ändå 1993 få Nobels fredspris för fredsförhandlingarna om ett demokratiskt Sydafrika. Före dess var han av bland andra USA stämplad som terrorist.

På Malta, även kallad stenen i Medelhavet bor drygt 400 000 invånare på en yta lika stor som en tredjedel av Gotland. De har inte en enda insjö, är världens fjärde mest tätbefolkade land och Europas mest tätbefolkade, samt har högre andel invandrare per capita än något annat EU-land. Det mesta i matväg på Malta måste importeras. El och vatten är som i Afrika dyrt. Bristen på satsningar på alternativa energikällor gör att de har Europas högsta utsläpp av koldioxid-avgaser. De brottas som så många andra EU-länder med ökande organiserad brottslighet och växande ohälsotal. 40 % av Maltas inkomst kommer från spelindustrin, en lika stor andel som turismen. För de mer än 8 000 migranter som befinner sig i landet finns inga större utvecklingsmöjligheter.

2012 anlände 27 båtar med totalt 1 890 flyktingar. Det var då det näst högsta antalet på 10 år, 20 % fler än året innan. Det är ungefär en tiondel av dem som lyckas komma fram till Italien. Är inte väderförhållandena för hårda kan de om de upptäcks av Maltas sjöräddning få lov att åka vidare. Annars tvingas de i land för att inte gå under. Bara under en månad kom 1 000 flyktingar i båt till Malta. På Malta placerades illegala flyktingar mer eller mindre systematiskt vid ankomst i upp till 18 månader i det ökända häktet Safi. Ett fängelse utdömt av Europarådets kommitté för tortyr och mänskliga rättigheter. Vid kommitténs besök 2011 försökte fängelseledningen lämna vilseledande information, gömde undan klagomål som lämnats av immigranter och vägrades tillgång till tidigare granskningsrapporter. 2020 sköts en immigrant ihjäl under flyktförsök medan fler andra skadades.

När jag var där dömdes en immigrant till fyra månaders fängelse för att ha försökt ta sig från Malta med hjälp av ett falskt pass. Sina egna pass, om de någon gång haft ett, har de gjort sig av med. De vet att utan flyktingstatus blir de omgående deporterade tillbaka igen. Risken att de då dör eller försvinner i öknen, efter att ha deporterats till den libyska gränsen, är stor. Som papperslös immigrant ges det inga möjligheter att försörja sig legalt. En maltesisk advokat sa i sitt försvarstal ”att det då lätt blir att de hittar på dumheter”. Vad ska vi göra frågar sig såväl gemene man som makteliten, från näringslivstoppar till de högt uppsatta politikerna, medan motståndet mot immigranter i Europa breder ut sig. Samma sommar slogs en 16-åring blodig mitt på ljusa dagen, i ett av Maltas finare stråk, på grund av att han var svart. Samtidigt försökte svarta afrikaner, i huvudsak Etiopier, slå sig ut från fängelset på Malta.

– Vi kan inte ha dem ute på gatorna där de rånar och våldtar, säger inkommande president i ett världsomspännande nätverk bestående av inflytelserika personer. Det finns två avdelningar av det nätverket på Malta, varav det ena, vilket denne man, som själv är invandrad tysk europé, tillhör. De tar inte in kvinnor i sin organisation heller. När jag besöker ett av deras möten efterlyser de bostad till en dotter i nätverket som ska gästa Malta. De understryker att hon är blond. De norska besökarna som gästar mötet reser sig och går i protest. Ordföranden undrar om jag verkligen är medlem i nätverket i Sverige.

De flyktingar som anlände dagen före min hemresa till Sverige, protesterade vilt när Maltas sjöräddning kom till deras undsättning. I hög sjö, i en gummibåt, ville de hellre riskera livet för att ta sig vidare till Italien än att riskera att fastna på Malta. Enligt dåvarande EU-lagstiftning skulle det land som först fört flyktingarna i hamn vara det land som flyktingarna sedan kunde ansöka om asyl i. Det här betyder att övriga EU i princip stängde dörren för dessa båtflyktingar. Den båt som kom bara ett par veckor tidigare avvisades av Malta med hänvisning till att de nyligen tagit emot en båt med flyktingar som varit i så dåligt skick att de måste köras till det redan överbelastade allmänna sjukhuset Mater Dei.

Av ekonomiska skäl vägrade det lastfartyget att enligt gällande regler återvända tillbaka till närmast säkra hamn, Libyen. Maltas statsminister gick ut med att fler länder måste ta sitt ansvar. Efter dividerande bestämde sig Italien till slut för att ta emot flyktingarna som plockats upp av ett lastfartyg. Senast i söndags anlände ett tusental migranter till Lampedusa. Enligt Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har Tyskland, Italien, Malta, Nederländerna, Spanien och Grekland inlett 58 utredningar och rättsliga förfaranden sedan år 2016 mot personer som hjälpt till vid spanings- och räddningsverksamhet. Såväl migranter som biståndsarbetare och volontärer hamnar i de grekiska myndigheternas händer.

Maltas dåvarande nytillträdde hälsominister, tog emot mig två timmar försenad med ursäkten att de hela tiden måste göra brandkårsutryckningar. Den ökande gängkriminaliteten rekryterar unga i utanförskap i så låga åldrar som 10-12 år precis som i övriga Europa, inklusive Sverige. Han berättar att de behöver hjälp, men hinner inte lyssna på min presentation innan det är dags igen. Jag mejlar en länk som på engelska beskriver Fryshusets arbete i invandrartäta områden och natinalekonom Ingvar Nilssons sammanfattning och kalkyl gällande det mest brottsförebyggande och lönsamma – att tidigt investera i barn- och ungdomsverksamhet som till exempel skola.

Maltas skolminister och tillika arbetsmarknadsminister sedan ett halvår tillbaka, berättade att den tidigare regeringen som satt vid makten i 25 år mörkat att 30 % av grundskoleeleverna på Malta går ut med ofullständiga betyg. På gymnasiet ökade siffran till 50 %. Som EU-medborgare får du på Malta bara maltesiskt ID-kort om du har arbete. Det gör immigranter som saknar uppehålls- och arbetstillstånd till lätta offer för kriminella ligor. Precis som dem som faller ur skolan hamnar de i bästa fall i arbetslöshet eller underbetalda jobb. Officiellt sett ses Malta som ett transitland för Östeuropa när det gäller trafficing. På Malta bodde 18 % av de bofasta afrikanerna i någon form av ”open centers” som flyktingförläggningen i Hal Far eller någon form av institution. Där fick de bröd och mjölk på morgonen, färdiglagad lunch och någon frukt eller liknande till kvällen.

Jag åker ut till flyktingbostäderna i Hal Far i närheten av flygplatsen. Jag vet inte riktigt var det är men följer strömmen av svarta afrikaner som sakta rör sig i samma riktning, efter den buss de stiger på, och långt utanför civilisationen. Ett stort grått, slitet stenhus omgärdat av stängsel som kanske en gång varit fängelse, någon industri eller kanske skola uppenbarar sig (gårdarna ser ofta likadana ut på Malta). Det ligger vägg i vägg med ETC – Malta arbetsförmedlings utbildningscenter dit arbetslösa slussas från hela Malta. Grinden är öppen och fler svarta afrikaner passerar in genom den öppna grinden. Jag hejdar en slöjklädd kvinna i 20-årsåldern som är på väg in. Hon berättar att hon trodde att hon betalat för att komma till Italien.

– Ute på havet, utan land i sikte var det hög sjö och motorn krånglade så vi kom aldrig fram och det slutade med att Maltas sjöräddning tog oss till Malta. Jag frågar om hon trivs här. Hon nickar.
– I Libyen är det hela tiden strider och man är väldigt utsatt som kvinna. Hon ser ner i marken. När jag frågar hur mycket hon betalat för resan vänder hon bort blicken och säger att hon inte vet. Jag frågar inte mer.

Utanför stängslet finns en liten butik med lite konserver och exotiska matvaror. Den ser ut som en jordkällare ovan jord. En svart afrikan med knackig engelska jobbar i butiken fullt upptagen med en kund samtidigt som han talar i sin mobil. Jag frågar om det är han som äger butiken. Han ler.

– Meee, nooo I work here, säger han. Jag vill intervjua honom. Han svarar med att undvika mig helt. Jag letar mig upp till den andra flyktingförläggningen, ett par minuter med bil från denna. ”Refugee tent village”, står det på skylten. Även här är grinden öppen. Några immigranter sitter nedanför skylten.

Det finns inga tält här, utan man har satt upp en massa små trä-baracker som det tydligen går att pressa in hela familjer i. Samma typ av baracker jag några år senare ser fraktas till Värmdö, där jag själv bor, av öststatregistrerade långtradare och resta av upphandlade bolag som använder underleverantörer som betalar långt lägre löner än de lokala företagarna kan erbjuda. På Malta Refugee tent Village ser jag en svart afrikan med en digital systemkamera hängande runt halsen och jag undrar försynt om han bor där.

– Mee noo, I live in Paola, en kort bit från rondellen där de svarta afrikanerna samlas i väntan på svart jobb. Han berättar på väldigt knackig engelska att han heter Sare och att han kom till Malta som båtflykting 2008, tillsammans med ett hundratal båtflyktingar. Till Malta refugee tent village kommer han numer för att lämna bilder han tagit av dem som bor här, mot en slant. Det kan vara något de vill föreviga. En högtid eller något annat. Jag frågar om han kan gå fritt in och ut och fotografera. Han nickar. Ytterligare en afrikan ansluter till vårt sällskap. Han frågar var jag kommer ifrån. När jag säger Sverige skiner han upp.
– Ett bra land, dit vill många. Men inte Sare, han drömmer om USA. En omöjlighet för någon som inte beviljats flyktingstatus och därmed tvingats kasta sina ID-handlingar för att överhuvudtaget ta sig in i Europa. Jag ber afrikanen ta en bild av mig och Sare, han skakar på huvudet, visar att han inte vet hur man gör. Jag frågar om inte Sare kan lära honom. Det tar inte lång stund innan han fått till en bild av oss. Vi skrattar och jag säger till Sare att han skulle kunna hålla kurser för sina landsmän, så skulle de kunna göra ett bra bildreportage för att föra ut sin egen historia. Vi byter kontaktuppgifter och bestämmer oss för att mötas dagen efter i Marsa så han kan visa mig runt. Om han inte lyckas få något jobb den dagen förstås. De som erbjuder svartjobb vill inte gärna ha en fotograf med sig. Jag tar en porträttbild av dem båda utanför Refugee tent village, I am model, säger han som precis fått lära sig hur man fotograferar med hjälp av automatik och skrattar.

– Are you married?
Njae men jag har en man i Sverige, svarar jag, väl medveten om att även jag är en potentiell portal till Sverige. Nu kommer personal ut från vaktkuren och säger vänligt men bestämt att jag inte kan vara inne på området men att jag är välkommen att ansöka om tillstånd på Block C i Valetta. Jag kan få fotografera in genom stängslet och prata med immigranterna från utsidan. Med personalen får jag däremot inte prata. Tillståndet ska ges av ”the director”. Han är på semester. När jag ändå lyckas nå honom visar det sig att jag måste ha tillstånd från ”the minister of foreign affairs” som också är kommunikationsansvarig. Efter tre månader på Malta har jag insett att det är något som kan dröja. Det mesta sker här genom kontakter. Jag tar Sares nummer och vi bestämmer att jag ska hjälpa honom att formulera och publicera sin historia tillsammans med bilderna han tagit från Afrika till Malta via Libyen och Medelhavet med hjälp av sin mobiltelefon, en gammal Nokia.

På måndagen plockar jag upp honom i Marsa. Före mötet bromsar jag in bilen i rondellen i Marsa centrum och omringas snabbt av svarta unga män.

– Do you have a job?
– Are you married? Jag förklarar att jag väntar på Sare och vad vi ska göra.
– Can I come with you?
– You can park there and take picture of us?
– Do you have the camera in the car now?
Jag lyfter mobilen, tar en bild och kör istället efter direktiv från Sare i riktning mot där Sare ska stå. På vägen passerar jag massor av hoppfulla afrikaner som hoppas på jobb idag. Sare skrattar när jag berättar att hela bilen blev omringad. När vi passerar afrikanerna ler de och gör tummen upp.
– De är glada för varje Afrikan som fått ett jobb, för det betyder att det finns hopp även för dem. Idag skulle Sare ha jobbat som målare. För det hade han kunnat få 13-30 euro för en dag, men det blev inget.

När vi senare träffar Sares rumskompis har han fått betalt för en halvdag eftersom cementen där han jobbade tog slut. Sare och jag åker till hamnen i Valetta, dit Sare kom 2008 för att med buss slussas vidare till fängelset i Safi, där de först var tvungna att stanna.

– Som illegal immigrant kan du fastna där i 18 månader för att sedan slussas vidare till flyktingbostäderna i Hal Far. Det finns en buss som plockar upp afrikanska män, berättar han. Män som ingen sedan återser. Själv har Sare blå knän efter att ha släpats av sin cykel. Nu har han inte längre någon cykel. Sare visar mig pappret med brottmålnumret där han är målsägande men han har ingen förhoppning om att rättvisa ska skipas. Han vet att han kunde varit en av dem som plockats upp av den ökända bussen med polisemblem, en av dem som ingen sedan återser. På det nya multinationella bussbolaget Arriva, de som även kör tvärbanan i Stockholm, kan det räcka med att vara svart för att bli avslängd vid kontroll, även om du har biljett. När min blonda dotter fick besök på Malta av en svensk väninna med västindiskt påbrå fick de inte stiga på bussen, för att busschauffören påstod att det inte gick att läsa vad som stod på biljetten. Jag själv hade inga problem med att se vad som stod.

I stadsdelen Paola hyr Sare tillsammans med en bekant en välmöblerad två-rums lägenhet med kök, vardagsrum och hall i ett. El och vatten motsvarar en åttondel av hyran. Möblerna är, om inte antika, så i alla fall i den gamla stilen i gediget trä som jag själv skulle kunnat tänka mig. Undantaget de välsuttna sofforna. Fukten som gärna infinner sig i en lägenhet på Malta i bottenplan, ger en frän källarlukt. Sare sover i något som mest kan liknas vid en källarskrubb utan fönster. Ytterligare tre svarta afrikaner hyr rum i väntan på jobb och egen lägenhet. Utan jobb, utan pass och utan de papper som behövs kan det vara svårt att hyra lägenhet om man är svart. Särskilt om man inte har ett par månadshyror att lämna i deposition. När jag ansökte om maltesiskt ID-kort skrek personalen rakt ut till en svart man att han inte skulle komma dit och tjata varje vecka. För mig som blond svenska tog det bara två veckor att få mitt ”Blue paper” som visar att jag är godkänd och ger mig access till det mesta. Likt flera tusen andra illegala invandrare saknar han pass och andra papper. Med pass och papper hade han inte ens kommit in i landet. Han drömmer om att åka till USA, tycker att det som svart afrikan blir för mycket bråk och problem på Malta. Även Sare var på väg till Italien, till Lampedusa, och även den båten fick motorproblem och tog in vatten så de hamnade som så många andra flyktingbåtar på Malta. 500 dinar har han betalat för resan från Libyen. Nästan 10 000 SEK. Ytterligare en båt, mindre än 20 meter lång, med flera hundra båtflyktingar från Libyen, nådde inte fram till Italien. Tre fjärdedelar är 18-34 år. De flesta av dem kunde inte ens simma.

Sare mejlar mig sina mobilbilder från resan över från Afrika. Det gör han från ett internetcafé eftersom han inte har någon dator hemma, men sen blir det tyst. Några år senare när Macron besöker Burkina Fasos universitet menar de unga att framtiden måste ligga i folkets egna händer. Vi behöver de unga utbildade. Det är här utmaningarna finns, säger forskarna. Att förlita oss på de forna kolonialmakterna har inte fungerat och kommer inte att göra det nu heller. De senaste decennierna har Kinas ekonomiska inflytande ökat markant genom att erbjuda ekonomiskt stöd till många afrikanska partier. 2017 besökte företrädare från 300 olika afrikanska partier Kina i utbildningssyfte. 70 % av de kinesiska investeringarna på den afrikanska kontinenten är inom infrastruktur, och många av de vägar som landet varit med och byggt gynnar fortsatt den politiska eliten i landet, medan lokalbefolkningen fortsatt blir snuvade på arbetstillfällena som skapas till förmån för importerade underleverantörer och låglönearbetare. Under Zimbabwes befrielse var Kinas militära styrkor, FBA, inblandade, vilket resulterade i en stor krigsskuld för landet.

I Botswana, när en vattendamm skulle byggas med hjälp av investeringar från Kina, garanterades att hälften av arbetskraften skulle bestå av lokalbor, men efter att omänskliga levnads- och arbetsvillkor presenterats rann det ut i sanden. Kina skänkte 19 miljoner dollar till Sydafrika som en gåva, men underströk samtidigt att de kommer kräva något i utbyte, som en röst i FN eller partnerskap i något infrastrukturprojekt. Bristande respekt för transparens och brist på insyn i avtalen mellan Afrika och de multinationella bolagen inbjuder till korruption. Många är de länder som idag står i skuld, vilket leder till att nationella tillgångar säljs av för att betala av skulderna. I Zimbabwe har Kina deltagit i bygget av ett övervakningscenter vars huvudsyfte har varit att övervaka den politiska oppositionen för det styrande partiet. Både Kina och aktörer från väst förväntar sig något tillbaka, som att få stöd för sin linje i FN, exempelvis för att kunna inskränka medborgerliga och mänskliga rättigheter. I Skellefteå rusar bostadspriserna med de 250 underleverantörer som nu bygger fabriken som ska leverera det nya guldet, batterier till elbilar. Det ger ungefär lika få jobb till lokalbefolkningen som i Afrika, trots stora investeringar. Den nya tekniken har gjort fabrikerna effektiva och småföretagare och arbetare från låglöneländer står på kö för att arbeta för löner som var aktuella på den tiden hungerstrejken rasade i Sverige, med skatteplanering som det nya vapnet. Arbetarna i Ådalen krävde 1931 skäliga löner och mänskliga arbetsvillkor. Arbetsgivarna svarade då som nu med att importera strejkbrytare för att hålla lönerna nere. Folket solidariserade med arbetarna och tågade mot den strejbrytande arbetsplatsen. Polischefen och landshövdingen kallade in militären som sköt rakt in i folkmassan. Fem dog. I Sverige 2021 fylls Moderaternas valaffischer med hårdare tag och de mest förmögna familjerna lierar sig med Sverigedemokraterna för att de diskret ska göra slut på tal om vinsttak i skattefinansierad, bolagiserad välfärdsverksamhet och infrastruktur-projekt och därmed stänga ute skattebetalarna från insyn och relevant uppföljning. När coronapandemin slog till mot svenska företag delades miljarder ut utan kontroll till multinationella bolag, medan småföretag och butiker fick slå igen en efter en. Hyror och priset på bostäder, el och mat stiger, och klyftorna med dem, medan olika grupperingar fortsätter att kämpa mot varandra. Trots pandemi fortsätter regeringen förhandla om avtal efter avtal, utan att förankra dem med medborgarna. Utan att verkställa det beslut som Riksdagen tog redan 2018, om att återinföra tjänstemanna-ansvar. Valet i höst närmar sig raskt. Senast väntade vi ett år innan vi fick veta vilka som skulle styra Sverige och hur. Borde inte sådant avhandlas före valet i en demokrati? Vem är annars demokratin representativ för? Vad är det jag inte förstått? Att 50 % av Sveriges röstberättigade inte längre tycks ha någon talan alls medan övriga anpassar sig så länge aktierna och priset på bostäderna man investerat i fortsätter att stiga. Så länge företagen man driver inte är ett av dem som slås ut. Men vad händer om det sker precis efter valet? Ska vi då vänta i fyra år till på att få höja vår röst, eller samla in namn och personuppgifter på papperslappar som de som har makten kanske behagar ta hänsyn till, trots att beslut om att likställa elektronisk underskrift med skriftlig togs för nära 20 år sedan.

Lotte Johansson, Ansvarig utgivare

Dagens Demokrati är oberoende och uppbär inga press- eller mediastöd. Ditt bidrag gör att vi kan fortsätta skriva.

Gillar du detta? Ta en sekund och stöd Dagens Demokrati genom Patreon!