Vad händer egentligen med grundläggande demokratiska rättigheter som offentlighetsprincipen i ett samhälle där tjänstemannaansvar inte längre existerar? JO får allt fler anmälningar mot kommuner, regioner och myndigheter. Både större medieföretag och mindre aktörer har tvingats gå till domstol för att få ut det som är självklara offentliga handlingar. Även om sekretessen så småningom hävs i rätten, riskerar uppgifternas relevans att minska med tiden. Det gör att man tvingas fatta beslut utan viktiga underlag, med underskrivna kontrakt som inte ens de närmast berörda medborgarna fått information eller möjlighet att tycka till om.

I somras krävde en lång rad mediechefer på DN Debatt att frågan hur offentlighetsprincipen åsidosätts ska utredas. Nils Funcke, författare, journalist, debattör och expert på yttrandefrihetsfrågor, kritiserade myndigheternas strategi när journalister och medborgare allt oftare tvingas gå till domstol för att få ut offentliga handlingar de har rätt till. Ansvariga vet vad som gäller, men driver tolkningen av yttrandefrihetens lagar så långt som möjligt åt det restriktiva hållet.

Efter bolagiseringen inom kommunal och privat välfärd, hänvisas allt oftare till affärssekretess. Att kommunala och och privatiserad skattefinansierad verksamhet stänger delar av sina offentliga redovisningar med hänvisning till konkurrens på lika villkor och privata bolags rätt till affärshemligheter går inte ihop med offentlighetsprincipens ”insynsintresse före affärsintresse”. All verksamhet som finansieras med skattemedel har allmänintresse och lyder därmed under offentlighetsprincipen.

Hur ska skattebetalarna veta vad de betalar för och vad investeringarna leder till? Hur ska vi medborgare kunna rösta med fötterna om inte verksamhet är transparent nog att göra relevanta val utifrån? Hur ska skattebetalarnas representanter, politikerna, kunna göra realistiska budgetar, baserade på verkliga kostnader, om de inte ens har tillgång till faktaunderlag för att utvärdera verksamhet och ägarförhållanden? Eller om processerna är så komplicerade att politikerna helt måste förlita sig på konsulter vilkas intressen vi vet lite eller inget om?

Om en kommun håller någon form av register, och detta dessutom rapporteras vidare till en annan myndighet, utgör detta en handling som måste lämnas ut. Det gäller enligt rättstillämpningen även löst sammanhållna listor och handlingar som lätt kan sammanställas. Hög arbetsbelastning är inte godtagbart skäl att neka utlämning. Ansökningar om utlämnande av handlingar ska prioriteras. Åberopande av patient- eller personsekretess ska lösas genom att avidentifiera.

Det är viktigt att vi alla har tillgång till objektiv information och i tid. Det var därför presstödet infördes. Frågan är hur lätt det är idag att särskilja information från propaganda och reklam. Att tillgängliggöra tidigare granskningar är viktigt. Det gör att vi kan se sammanhangen, urskilja mönster och fatta rätt beslut. Det är ett problem när det krockar med kommersiella intressen som blir allt mer dominanta. Kanske kunde ett statligt arvode utgå till upphovsmännen som står för och tillgängliggör information i skattefinansierade oberoende kanaler, drivna av medborgarna själva på orten, istället för som nu, av tre olika aktörer som verkar mer eller mindre över hela landet och som samtidigt äger verksamhet som ska granskas av desamma, allt ifrån välfärdsbolag till affärsbanker och läkemedelsaktörer.

Hur ska lågavlönade som kämpar för att få vardagen att gå ihop, orka sätta sig in i hur saker fungerar, när de möts av oändliga sekretessavtal, betalväggar, okompatibel hård-, och mjukvara, användaravtal som kräver tillgång till privat information och möjlighet att radera filer, kostnader för att slippa reklam i snart sagt allt de möts av

När presstödet ifrågasätts borde vi diskutera vem som egentligen har inflytande över merparten av våra tidningar och vilka som uppbär det största presstödet. Det är nämligen inte de oberoende lokala aktörerna, om de alls finns längre. De flesta är för länge sen uppköpta av tre jättar. Dagens Demokrati har inget presstöd, och hinner inte ens ansöka om det, om det nu läggs ner. Det gynnar de redan etablerade jättarna. De kan alltid skära ner och centralisera. Presstödet borde göras om för att säkerställa att oberoende information kan framställas av lokala aktörer och nå ut till folket. Bra journalistik tar tid. Se till att vi håller oss till lagar och regler och kontrollera och skydda källor, vem ska betala för det? Är det bara de som redan har råd som ska bedriva journalistik och bestämma vad som ska publiceras. Jag har inte råd. Som så många andra är jag upptagen av att hitta uppdrag för försörjning som ger mer än fyra garanterade vikarietjänsttimmar om dagen, till en timlön om 129 kronor med en obetald restid på upp till tre timmar.

Lotte Johansson
Ansvarig utgivare

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här