Att få sin röst hörd är grunden i en demokrati. Alla demokratiska styrelseformer utgår från samma princip, att all makt ska utgå från folket.
När Sveriges demokrati utformades under 1800-talet fanns varken internet, tv eller radio för folket. Kommunicera, styra och fatta nationella demokratiska beslut var bara praktiskt möjligt genom lokala representanter som kunde förmedla byns åsikter och viljor.
Byns åsikter samlades genom möten med ledamoten som sedan transporterades till riksdagen för att förmedla, argumentera och förhandla. Återkoppling kom genom tidningar och slutrapport från återvändande ledamot. På den tiden var de flesta fritidspolitiker, även på riksnivå.
Ju större kommunerna blev, desto mindre kontakt fick väljarna med sin ledamot. Genom kommunreformerna 1952 och 1971 började man förlita sig helt på representativ demokrati. Så även på kommunal nivå. Den medborgerliga dialogen tonades ner, något som tydligt syns i medlemstappen som började under 1980-talet och i hur folket söker demokratiska beslut genom folkinitiativ. De tog fart med den första kommunala folkomröstningen, 1980 i Vallentuna.
Även om klyftan mellan folkvald och folket har vuxit har det politiska intresset inte svalnat, utan snarare stärkts, rapporterar SCB.
””Folket är för okunnigt” är uttryck man alltför ofta hör från politiker utan att ha reflekterat över sitt eget ansvar att förmedla nödvändig kunskap till det politiskt intresserade folket.”
Det finns alltså ett politiskt intresse, kunskap och vilja till demokratiska beslut bland folket och det ser man också genom antalet folkinitiativ som skapas och lämnas på kommunfullmäktiges bord. Ett bord där man med tiden har glömt bort vad man gör där då partierna inte längre har sina medlemmar.
Idag har politiker blivit ett yrke och ett sätt att få igenom egna viljor och utöva makt. Där egoismen har tagit över finns det ingen plats för den medborgliga dialogen. ”Folket är för okunnigt” är uttryck man alltför ofta hör från politiker utan att ha reflekterat över sitt eget ansvar att förmedla nödvändig kunskap till det politiskt intresserade folket.
När man ändrar något på eget bevåg, utan att ens försöka ta reda på folkets åsikter och önskningar, skapas friktion och ökad spänning. Det har också lett till att de flesta framtvingade folkomröstningarna har handlat om nedläggning av skolor och byggprojekt som folket och oppositionen motsätter sig, samtidigt som kommunledningen vänder dövörat till i mer än två av tre fall, enligt SVT.
Flertalet gånger läser man att framtvingade folkomröstningar inte får någon betydelse då beslutet redan är fattat. Det är ett tydligt tecken på bristande kommunikation och demokratiskt beslutfattande. Folket måste få vara med i diskussionen redan från start.
En enskild folkomröstning är svårtolkad om man inte aktivt strävar efter demokratiska beslut. Politiker måste åter söka en medborgardialog och vistas i kanaler där deras väljare är. Alla Sveriges kommuner bör inrätta ett forum för politisk diskussion. Där ska opinionsundersökningar och folkomröstningar kunna hållas och där ska folkinitiativ samlas in och läggas till grund för alla politiska beslut. Att inte utgå från folkviljan är ett grundlagsbrott.
Vi måste sträva efter demokrati även mellan valen, som en del av folkets vardag.
