EU:s fördrag, Lissabonfördraget, trädde i kraft 2009. Det satte punkt för två årtionden av utvidgningar och fördjupad integration. Eurokrisen, brexit och rättsstatskrisen kom att prägla de följande åren. Lissabonfördragets argument att det skulle göra EU effektivare och mer demokratiskt, översåg det huvudsakliga demokratiproblemet, det inom medlemsstaterna. År 2000­ kom signaler om korruption och demokratisk tillbakagång, utan att det uppmärksammades nämnvärt. Rådets hemlighetskultur, EU:s bristande kapacitet att se till att lagar och regler följs blev allt sämre, brott mot regelverket fick sällan konsekvenser. De nya röstreglerna i rådet gjorde det visserligen lättare att samla en majoritet, samtidigt som strävan efter konsensus gjorde att åtgärder frös inne, inte helt överraskande med tanke på ländernas olika förhållningssätt i olika frågor.

Internationellt fick Europaparlamentet med Lissabonfördraget mer att säga till om. När de nya institutionerna som skulle stärka EU:s agerande i världen hamnade i tvist om sina roller, var det EU-domstolen som genom att tillämpa strukturerande rättsprinciper klargjorde rollfördelningen, eftersom den så tydligt definierat sina befogenheter. EU-­domstolens praxis kom att tjäna syftet att utveckla den inre marknaden, även om det stod i strid med mänskliga rättigheter. Regelverket speglar också EU­domstolens motvilja mot att sätta andras rättsordningar före sin egen.

Mänskliga rättigheter, hållbarhet och miljöskydd ingår i EU:s handelsavtal men klausuler är inte alltid inskrivna och om en part bryter mot bestämmelserna upphävs inte avtalet. EU:s trovärdighet naggas förstås i kanten när formulerade mänskliga rättigheter motverkas och av länder utan fungerande rättsstater, samtidigt som EU­-domstolen prioriterar välfungerande regelverk framför enskildas rättigheter, vilket ger enorma konsekvenser för enskilda, som när en domstol i ett EU-land tvekat inför att överlämna en misstänkt person till ett annat EU-­land och EU­-domstolen konsekvent hänvisat till att det ska finnas ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, även om inga omständigheter talar för det.

Frank Belfrage, kabinettssekreterare vid svenska UD när Lissabonfördraget undertecknades, uppgav att kapacitet för konflikthantering var det centrala målet för utrikespolitiken. Han ansåg att strävan efter konsensus var en styrka och det mest effektiva för att uppnå resultat. Sett utifrån var det dock svårt att veta vem som gjorde vad när maktspelen pågick.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, en av spjutspetsarna inom Transparence international har granskat och lyft den utbredda korruptionen inom EU och i Sverige. I en artikel nyligen på SVD lyfte hon hur Tankesmedjan Timbro för en tid sedan i en skrift argumenterade om den svenska regeringsformens meritbaserade utnämning av statliga ämbetsmän, de som ska säkra förvaltningens opartiskhet, rättssäkerhet och kvalitet, medan Tankesmedjan Arena dragit slutsatsen att utnämningarna borde fördelas någorlunda rättvist över det politiska fältet.

Den tredje statsmakten är inte domstolarna, utan medierna. Likt partierna uppbär dem höga press- och mediestöd, oberoende av om de har intressen i det de själva rapporterar om eller förväntas granska. Det är lite som att be en 3-åring att hålla storstruten en stekhet sommardag och förvänta sig att barnet inte ska smaka på den, ens om den rinner nerför handen.

Ahlenius visar på att medier under decennier granskat och rapporterat om vanskötsel och korruption i kommunerna. Medan politikerna på riksnivå agerat som det handlar om avvikelser. Först på senare tid har domstolarna fått ett eget kapitel i regeringsformen. Sverige håller fast vid sina egna balansbegrepp – den kommunala självstyrelsen, de självständiga myndigheterna, offentlighetsprincipen. Folksuveränitet med fria val förutsätter dock att rättsstatens grundelement består av omutbara domare, tjänstemän och poliser, det i sin tur kräver Tjänstemanna- och ämbetesansvar, något Sverige frångick redan inför avregleringsvågen på 80-talet och regeringen trots dem folkvaldas beslut om att återinföra, vägrat verkställa.

Demokrati betyder inte bara jämlikhet, det betyder att folket är dem som har makten. Att det är vi som ska tillsätta dem som ska vaka över våra medborgerliga rättigheter, upprätthålla välfärden och infrastrukturen, besluta om lagar och följa upp straffansvar. Allt mer tyder på att det inte är så längre. En politiker idag väntar inte med att lyfta viktiga beslut till valet. De flesta politiker ger därmed inte folket möjligheten att vara med och påverka besluten. Det sker inom partierna men även där har medlemmarna svårt att göra sina röster hörda. Att 97 % av Sveriges medborgare inte ens vill vara med längre i ett parti eller att 50% inte ens röstade i EU-valet, borde leda till någon slags självinsikt.

Enligt kommunallagen finns enligt Ahlenius inte tjänstemän, inte heller någon förvaltning eller några myndigheter. Att kommunerna är reglerade som om de vore små ideella föreningar, där den politiska nivån har inga eller svaga balanserande krafter mot sitt beslutsfattande.

Vad har folkvalda att sätta emot utbildade jurister och tjänstemän som arbetar i de kommunala vinstdrivande bolagen, skyddade av aktiebolagslagens paragraf om affärshemlighet när kommunala verksamheter, lokaler och naturresurser upphandlas.

Ahlenius pekar på mutskandalen i Göteborg för tio år sedan, där en kommission tillsattes och ett av tio förslag till kommunledningen för att återskapa förtroende var – att ”Rekrytera chefer och andra anställda utifrån meriter”, eftersom det blottlade verkligheten – en kultur med bristande transparens och utnämningar av folk med oklara meriter. Tio år senare rapporteras att samma struktur nu infiltrerats av ”kriminella strukturer”, att maffian infiltrerat förvaltningen, skaffat sina egna anställningar där man hanterar ärenden på sitt eget sätt. Andra rapporter tyder på att problemen kan vara likartade i andra kommuner.

SKR, Sveriges kommuner och regioner har redogjort för kommunernas bristande insikter och instrument för att ta tag i den allt mer utbredda korruptionen. Anställda rapporterar om avsaknaden av chefer som lyssnar, som inte förstår att planer för korruption måste säkerställas och följas upp. Även upphandlingsenheterna har tippat över, när de som ska följa upp och granska upphandlingarna flyttas över till avdelningen som ansvarar för att genomföra fler upphandlingar.

Under decennier har vi journalister i olika medier i granskande reportage, återkommande rapporterat om vanskötsel och korruption i olika kommunala verksamheter, medan politikerna på höga poster, inte minst på riksnivå har reagerat som att det i det stora hela fungerar mycket bra. Inget av partierna ifrågasätter det rådande politiska systemet, det ekonomiska systemet eller skattesystemet, trots skandal, efter skandal. Ledningar byts mellan varven men systemen kvarstår.

Statlig förvaltning, till skillnad mot kommunerna, regleras av regeringsformen. I den slås fast att utnämningar i staten ska ske endast på sakliga grunder som förtjänst och skicklighet. Ahlenius menar att detta i själva verket är en helt fundamental del av den demokratiska arkitekturen – men en rättighet som behöver säkras. Sverige har undertecknat FN:s konvention mot korruption, här talar man om krav om öppenhet, opartiskhet och objektiva kriterier vid rekrytering till staten. Ahlenius menar att Sverige behöver reformera sin demokratiska arkitektur och att det måste starta med att skyndsamt ta fram en ny kommunallag på grund av maffians infiltrering. Regeringsformen måste även den ses över för att till exempel stärka domstolarnas självständighet. Krav på saklighet vid tillsättning av tjänster i staten måste följas upp med en lag som av regeringen kräver en öppen process med en kravprofil för varje tjänst och återinförande av ämbetsmannaansvar. Svenska folket undrar med all rätt vad de får för skattepengarna och varför ingen ställs till svar, när folkvaldas beslut negligeras eller folkvalda utesluts ur processerna.

När direktdemokratiska, Meer Democratie Belgien, planerar för sin verksamhet 2022 görs satsningar som gör att de flyttar fram positionerna för mer demokrati och för att enkelt kunna applicera satsningarna i de flesta kommunerna. Genom demokratiska processer som ”Alla är en demokrat”, fortsätter Meer Demokratie Bergen eliminera de flaskhalsar som medborgarna upplever och för upp processerna på europeisk nivå. Även deras arbete börjar med kommunerna. Så här ser deras plan ut i korthet:

Intensifiera diskussionerna med beslutsfattare för att få rättslig förankring gällande:
◦ Framställningsrätt som ett förberedande steg inför folkomröstning.
◦ Genomförandedekret för regional folkomröstning.
◦ Ändring av artikel 33 i konstitutionen (Lissabonfördraget): Rådet får på förslag av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik utse en särskild representant som ska ha mandat för särskilda politiska frågor. Den särskilda representanten ska utöva sitt mandat under ledning av den höga representanten.

• En kongress den 17 september 2022 som handlar om grunderna för en demokrati.
• Det globala forumet om modern direktdemokrati i Luzern, en årligt återkommande konferens genomförs med Democracy International.
• ”Teach the teacher”, en akademi för demokrati, med syftet att få fler demokratiambassadörer som klarar att ta avgörande steg på kort tid inleds, för att fortgå under tre år. Det startar med att göra de många upplevelserna tillgängliga digitalt, tillsammans med olika lektionspaket. Vilket i sin tur kräver tillgång till webbsända seminarier av högre kvalitet och fler möten.

Starkare grunder för att möjliggöra demokrati:
▪ Maktdelning.
▪ Yttrandefrihet och insynsrätt samt förbud mot propaganda och reklam.
• Mer aktiv närvaro vid evenemang.
• Moderationen för petition.be utökas för att kunna erbjuda ännu fler tjänster. De federala framställningarna lämnas in i enlighet med regeringens standarder.

Meddelanden gå ut till tre gånger fler personer, för att fler och yngre ska delta med en större närvaro i sociala media.

Medan sociala media kartellen fortsätter att kämpa för att blockera och censurera politiska inlägg, startar nya kommunikationskanaler där medborgare ska slippa detta. EU-kommissionen svarar med förslag om en ny terrorlag som med hjälp av AI-filter riskerar att filtrera bort inlägg som inte anses politiskt korrekta. Medan inlägg och artiklar som kommenterar eller rapporterar om det som terrorstämplats riskerar att filtreras bort. Alla, inklusive mig som ansvarig utgivare, riskerar böter eller fängelse om innehåll som anses strida mot den lagen, inte tas bort inom en timme. Vad gör det med pressfriheten, diskussionerna och debatterna på nätet. Det tror jag Wikileaksgrundaren Julian Assange bäst kan svara på, om han nu efter den psykiska tortyr han utsatts för under många år, alls är i stånd att föra någon talan. När jag tillbringade tre år för att granska den svenska kriminalvården, visade det sig att förskrivningen av läkemedel vida översteg dygnsdoserna. Terror som IS måste kunna bekämpas men det här känns mer som ännu ett tillfälle för de styrande att utöka sin makt och göra sig av med oss som vågar ifrågasätta dem.

Text & Foto Lotte Johansson
Ansvarig utgivare

Lennart Hedman, översätter och bevakar Mehr Demokraties aktiviteter


Dagens Demokrati är oberoende, uppbär inga press- eller mediestöd. Denna artikel har som vanligt många timmars arbete bakom sig och som vanligt har jag inte fått en enda krona för att skriva den eller som ansvarig utgivare. Tror du som jag på solidaritet, att även sådana som jag måste kunna överleva, swisha ditt bidrag som tack, om du upplevde att artikeln gav dig något eller bli prenumerant. Det gör att vi kan fortsätta granska makten. Lägga mer tid på att lyfta fram beslut som riskerar att inkränka våra medborgerliga rättigheter än mer, utan betalväggar. Demokrati är jämlikhet och solidaritet, inget enskilda partier har patent på.

Gillar du detta? Ta en sekund och stöd Dagens Demokrati genom Patreon!